Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Amerikanska Anne (Diane Lane) får en lektion i hur man njuter av livet av fransmannen Jacques (Arnaud Viard). Pressbild.

    Denna artikel ingår för dig som är kund.

    Filmrecension: Paris can wait

    Den amerikanska drömmen om det franska livet står i centrum för ”Paris can wait”, där olyckliga Hollywoodfrun Anne får en lektion i lycka av en fransk charmör. Men Eleanor Coppolas debutfilm bjuder inte på något nytt.

    I hela sitt yrkesverksamma liv har Eleanor Coppola stått i skuggan av sina mer berömda familjemedlemmar. Medan maken Francis Ford Coppola och dottern Sofia Coppola har gjort avtryck med filmer som ”Gudfadern”-trilogin och ”Lost in translation”, har Eleanor ägnat sig åt att dokumentera deras arbete i ”bakom kulisserna”-filmer – ett slags marktjänst de luxe.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

    Nu, vid 81 års ålder, debuterar hon äntligen som filmskapare i sin egen rätt. Eleanor Coppola har skrivit, regisserat och producerat – i samarbete med ett till stora delar kvinnligt filmteam – den romantiska dramakomedin ”Paris can wait”.

    Diane Lane spelar amerikanskan Anne, som befinner sig på filmfestivalen i Cannes tillsammans med sin man Michael (Alec Baldwin), en ständigt upptagen filmproducent. När deras semester i Paris hotas av en av hans jobbkriser erbjuder sig Michaels franska kollega, den charmige Jacques (Arnaud Viard), att skjutsa Anne till Paris. Det som skulle bli sju timmar motorvägskörning förvandlas till en lantlig långtur med vackra vyer, fina viner och spirande romantik.

    Det har gått 66 år sedan Gene Kelly dansade längs Seine i ”An American in Paris”, men Hollywoods aptit på filmer om naiva amerikaners möte med fransk livsglädje verkar inte ha mattats. Sorgligt nog känns Eleanor Coppolas bidrag till genren varken nyskapande eller genomarbetat. I stället staplar hon klyscha på klyscha i en film som blir alltmer svåruthärdlig ju längre den pågår.

    Anne och Jacques pausar vid mysiga värdshus och lokala lyxkrogar, de gör avstickare för att titta på romerska akvedukter och blommande lavendelfält. När bilen bryter ihop dukar Jacques upp en picknick med goda ostar invid en sjö, och när han plötsligt försvinner är det för att fylla baksätet med vilda rosor. Hela kalaset ackompanjeras av påträngande mysmusik, från bossanova till fransk schlager.

    Men det mest deprimerande med Coppolas förstlingsverk är att hon har skapat en kvinnlig huvudperson som helt tycks sakna initiativförmåga. Pålitliga Diane Lane gör sitt bästa, men vad hjälper det när Anne bara gör som hon blir tillsagd. Så mycket för den frigörelsen.