Vid uppfarten till gården Lugnet i Binäs utanför Frändefors står en vacker kvinna vid en cykel. Hade jag inte vetat vad som väntar mig, så hade jag trott att hon var verklig, men det är en skyltdocka och en av Cecilia och Mattias Pedersens många skapelser, skriver Ttela.
På andra sidan vägen står en Minion-figur och vinkar glatt med en banan i handen, det är deras senaste figur – men säkerligen inte den sista.
Väl framme parkerar jag bilen bredvid en "man" som står och mekar med sin gamla rosa Volvo 240.
– Det är Bob, han har lurat många. Han försöker hitta motorfelet på bilen, säger Mattias som kommer fram och hälsar välkommen tillsammans med hustrun Cecilia.
Halva bilen har de satt fast i ladugården och motorrummet har de fyllt med petunior.
För ett par år sedan började Cecilia och Mattias att tillverka sin gårdskonst.
– Vi har alltid gillat konst. Vi återbrukar mycket material och använder oss mest av däck, betong och sten, säger Cecilia.
– Jag kör lastbil och då funderar jag en del när jag kör långa sträckor. Jag är mycket intresserad av trädgård och ibland får jag en idé om något jag vill göra och då bollar jag den med Cecilia. Ibland blir det bra, ibland inte, säger Mattias.
Paret visar runt i sin stora trädgård. En runsten är det första vi möter, gjord i betong.
– Ungarna läste om forntiden i skolan och då kom jag på detta, säger Mattias.
– Runskriften är en kärleksförklaring. Jag fick den i stället för blommor, säger Cecilia och ler.
Bortanför står några kvarnstenshjul och på ett litet uthus hänger ett par byxor i betong. Kantstenen runt rabatten har Mattias gjort och han använde en hallmatta som mall när han göt.
Vad säger folk som kommer hit?
– De undrar hur vi orkar, men vi tycker inte att det är så märkvärdigt, säger Cecilia och skrattar.
Bredvid en stor handgrävd damm som Mattias håller på att bygga, med vattenfall och mycket annat i, sitter en häxa och ett stort troll och övervakar arbetet.
– Vi har olika teman i trädgården och här har vi trolltema. På hösten och vintern har vi ljussättning här och det blir en sådan häftig effekt, säger Cecilia.
Vi går ner på grusgången där det ligger runt 50 betongplattor med fotavgjutningar på.
– Det är dottern Linnea som har satt sitt avtryck, säger Cecilia.
Vad tycker barnen om ert skapande?
– De är vana med våra tokiga idéer. Vi bollar även med dem, säger Cecilia.
I flera rabatter sticker det upp händer ur jorden.
– Vi gillar händer och på kvällarna lyses de upp, säger Cecilia.
Vi går förbi ett par kaffekoppar av däck som det finns dahlior i. Ett par sockerbitar ligger bredvid och några inbjudande chokladpraliner.
– Jag har fått dille på däck just nu, säger Mattias och visar även en snigel som han tillverkat.
– Det är den enda snigel som är välkommen här, säger han och skrattar.
Mattias och Cecilia har alltid nya projekt på gång, men Mattias är hemlighetsfull om sitt nästa, stora som ännu är inplastat.
– Jag vet ju inte om det blir bra, säger han och skrattar.
– Jag skulle vilja göra bakdelen på en Volvo 240, så det ser ut som om den backar ut, säger Cecilia.
Rundvisningen är över och jag har säkert missat många fantasifulla skapelser, för detta är en trädgård som man måste gå många gånger i för att upptäcka allt.
Jag går mot bilen och bredvid står bilmekanikern Bob fortfarande försjunken under huven och skruvar. Hoppas att han snart hittar felet.
