Ivar Lindekrantz enorma mörka trähäst har lämnat Guldheden i Göteborg för blott tredje gången i sitt 60-åriga liv och satt ner hovarna i stora konsthallen på Bohusläns museum. Enorm, massiv och stramt elegant är han.
Chrissie Lundströms nyskapade hästar känns som i rörelse. De är ljusa, spröda och nästan genomskinliga, gjorda för utställningen i al, lind och körsbärsträ.
– För mig är hästar så otroligt kraftfulla och samtidigt bräckliga, förklarar konstnären.
Hon har utgått från flockdjuret, varelsen som betar 90 procent av sin vakna tid. Här betar de på målad mark, med kuddar här och var, vars färger och mönster går igen i hennes verk på väggen bakom, där en ljust lysande hästkropp syns mot den målade bakgrunden. Men silhuetten är inte statisk, den rör sig sakta - en effekt av rader av grässtrån över kroppen.
Harmonin i vajande gräs bryts tvärt hos Maria Quarfordt Brisings lilla häst, så hårt och obarmhärtigt lindad i vita band att han ger ett ofrånkomligt intryck av offer och ofrihet. Elstängslet av likadana band tickar hotfullt. Den besökare som rör det kommer att få en stöt – lätt och ofarlig, visserligen, men en påminnelse om att det kan vara skrämmande att vara i den stängslandes våld. Handtaget är av metall istället för gummi. Vill man öppna till hagen är priset en stöt.
Inspirationen kommer från Marias egen häst, en polsk bergsponny av rasen kunik. Han ifrågasatte maktordningen mellan häst och människa tills hon själv också gjorde det, gav upp försöken att tvinga honom och började rida barbacka i skogen.
– Han lärde mig mycket.
Kim Johanssons animerade verk ställer liknande frågor om tvång och makt. Av olika videoklipp där människor får hästar att utföra rörelser som inte är hästens naturliga har han skapat en ensam häst, dansande på en svart scen. Ljudet i hörlurarna låter människans kommando höras. Hästens olika delar håller inte helt samman, det syns att han är konstruerad av olika bilder. De glider i och ur varandra. Kim Johansson beskriver det som en identitetskris för hästen. Han ser också ofri ut.
Alldeles bakom hänger Hendrik Zeitlers foton till en kritisk rapport om travhästarnas miljö, hur de pressas, sorteras, kasseras och slits ner i en lönsam spel- och träningsverksamhet.
Det går med andra ord ett mörkt stråk genom utställningen. Hur är det att vara häst i mötet med människan? Vad gör människan med hästen?
Ett ljust svar är att de kan bli del av samma flock. De lever nära varandra i kulturer som den isländska och mongoliska – med sina utrymmen i museet – i nutidens närhet mellan främst unga tjejer och hästar, i berättelser om förbund mellan hästar och människor; det kan vara adelsdamen som red genom Europa på sin Castor eller den finske jordbrukaren som vägrar köpa traktor.
Hendrik Zeitlers stora foton av flickor i kärleksfull närhet till sina hästar korresponderar med en text om tillit, men när han gjorde sin serie parade han faktiskt ihop människor och djur som aldrig träffats förr. Det var en reaktion på alla Facebookbilder där folk pussar hundar, berättar han och manar fram tanken på en tillrättalagd skildring av ett idealtillstånd, som kanske har andra, svartare komponenter också. Så kommer bilderna tillsammans med hans bakgrundsberättelse att spegla utställningens helhetsidé.
Den vänder tanken genom att vända perspektivet: Här förklarar hästen för oss, via föremål, nya konstverk, gamla konstverk, ljud, ljus och poesi.
Häst – säg mej vem du är!
Plats: Bohusläns museum
Tid: 24 maj - 9 november
Invigning av Tobbe Larsson från Ponnyakuten på SVT och hästparad klockan 12.
Idé: Skildra hästen som varelse och olika aspekter av förhållandet mellan häst och människa.
Innehåll: bildkonst, föremål, film, foto, ljud, ljus med mera
Medverkande: stort antal konstnärer, samtida och historiska, bland andra Carl Wilhelmson, Ilon Wikland, Ingrid Vang Nyman, Mattias Klum, Marianne Ahrne
Formgivare: Pia Hansson
Ljussättning: Christian Abrahamsson
Väggpoesi: Titti Knutsson
Ljud: Ulf Söderberg
