Under kvällen på Bastionen tävlade fem band om ynnesten att få representera Sverige på European Blues Challenge 2016: Moa Blücher Bluesband, Blue DeVilles, Virginia & Skybenders, Ida Bang & The Blue Tears samt Patrik Jansson Band.
Juryn bestod av representanter från SBA/Jefferson, Åmåls Bluesförening och Kultur i Väst; runt tiosnåret samlades dessa för att vaska fram en vinnare i tävlingen. Simultant med juryns överläggningar underhöll Lisa Lystam Family Band inför ett fullsatt hus – mer än 200 biljetter var på ett eller annat sätt utportionerade och stämningen i lokalen god (och som vanligt dansant).
Så: ingen olidlig, tryckande väntan, men visst en del snack mellan oss som hängde i soffan. Vem förtjänade att vinna? Min vän till vänster, den eminente musikern Örjan Carlsson, var solklar på den punkten: Ida Bang & The Blue Tears. De var flera våningar högre än de andra banden.
Carlssons profetia föll in. Så stod Ida Bang där med band på scen och gjorde sin vinnarspelning, som var okonstlad men otroligt väl genomförd. Bandmedlemmarna är tekniskt skickliga på sina instrument, utöver detta har musiken en nerv och glöd som jag anar föds ur deras passion för blues som genre.
Det är gitarristen John Bernström som imponerar allra mest. Hans solon är så avvägda, dock inte nödvändigtvis sparsmakade. Gitarrsoundet är relativt torrt och tonerna mindre legato än vad jag hör i andra bluesgitarristers solon. Visst böjer och drar Bernström på en och annan ton, men det finns samtidigt luft i hans spel. Och en stor kommunikativ närvaro som inkluderar resten av bandet samt oss i publiken.
På Ida Bangs vänstra sida finns gitarristen Leo Henriksson, som även han spelar fraser som sitter fint i bandets sound. På bas hör vi Patrik Engström och på trummor Leo Sund. Jag skulle vilja beskriva bandet som trevligt, i ordets bästa bemärkelse. Jag får goda vibbar från detta propert klädda gäng: en skara hipsters från Andra Långgatan på konfirmationsläger? Snyggt är det i alla fall.
Ida Bang sjunger lekfullt och själfullt. Hon spelar inte på den sex appeal som vissa sångerskor, inom blues och andra genrer, lutar sig tillbaka på (ibland vill man ju faktiskt bara uppskatta MUSIKEN). Ida Bang har inte heller en lika hest ruffig stämma som till exempel Lisa Lystam, men om det är något som jag tycker att bluesen mår bra av är det en unik personlighet och ett eget uttryck. Annars blir det lätt mer som bluesteater, än en konstnär som uttrycker sin egen inre musik. Men nu upplever jag Ida Bang, ingen annan.
