Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/6

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Jonas Gardell: "Jag har levt ett liv värt att dö för"

Jonas Gardell har blickat bakåt på sina 30 år i rampljuset. Under alla dessa år han har gett oss tårar och skratt har det även hänt mycket i det samhälle vi lever i.

Uppe i Stockholm är den första höstdagen kommen när Jonas Gardell ringer upp en av de sista septemberdagarna.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

– Det känns lite vemodigt, fast på ett mysigt sätt, förklarar han.

Precis på samma sätt får jag känslan av att det känns för Jonas nu när han ställer sig på scenen igen. Hans föreställning 30 år tillsammans har precis haft nypremiär på Rival i Stockholm och om bara några veckor är det dags för turnéstart. Den 22 oktober kommer han till Agnebergshallen i Uddevalla. Showen tycker han verkligen är rolig att göra. Något annat hade nog varit svårt att tycka eftersom han kväll efter kväll fått ta emot stående ovationer.

– Det är en trygghet att kunna gå in på scenen och veta att det här blir bra.

På sociala medier hyllas föreställningen inte bara för det humoristiska innehållet.

– De tackar för både tankvärdheterna och alla skratt.

30 år tillsammans är ingen best of, inget sammankok av det Gardell gett oss under 30 år.

– Jag trodde att det var det, det skulle bli – en jubileumsföreställning. Men när jag började gå tillbaka till mina gamla manus så blev jag mer intresserad av samhället och tiden de skrevs i.

Så i stället för att repetera in sitt gamla material valde han att skriva nytt och kvar blev bara fragment av det gamla.

– Om det finns någon som doktorerar i Gardellologi så kommer de kunna känna igen det.

Det Jonas tyckte var intressant när han blickade tillbaka var alltså inte hans egen resa utan hur mycket hans mellanmjölksland förändrats under dessa 30 år.

– Det är inte samma Sverige. Det är ett land i förändring och den resan har jag gjort tillsammans med publiken.

– Det är inte samma Sverige. Det är ett land i förändring och den resan har jag gjort tillsammans med publiken.

Arbetet med showen födde även ett annat projekt. Boken Bara på besök fick han mycket uppmärksamhet för på årets Bokmässa i Göteborg.

– I samband med showen gick jag igenom bilder och insåg att det fanns så många att vi borde göra en bok.

De flesta bilderna är tagna av fotografen Stellan Herner som fotograferat Jonas under hela hans karriär.

– I 30 år har vi varit som ett slags par. Ja, det har varit som ett äktenskap.

När Jonas tittade på bilderna av den 30 år yngre Jonas väcktes många tankar.

– Nu ser jag hur ung och vacker jag var, men då tyckte jag att jag var ful och motbjudande. Vem har lärt oss att tycka så? Varför sa de inte till oss att vi var underbara?

I dag ser han stort värde i den stora bilddokumentationen.

– Han har fotograferat mitt åldrande.

Precis som med showen, blev boken något mer än vad Jonas först hade tänkt. Han kunde inte låta bli att skriva texter till bilderna.

– Jag har skrivit självbiografiskt, det har jag aldrig gjort tidigare.

Så för första gången får vi hans egen berättelse om det lilla ufot som klev upp på konserthusets scen och blev en av Sveriges mest älskade komiker och författare.

– När jag tittade på bilderna från mina första föreställningar såg jag att jag alltid hade en väska med på scen och jag tänkte "varför hade jag det, det var ju inget i väskan"? Det var som om jag ville markera att jag bara var på besök.

Väskan försvann när han förstod att han faktiskt fick lov att stanna. Men med 25 års perspektiv kan han se något större med den väskan.

– Vi vet aldrig om vi får stanna. Vi är alla bara på besök. Alla möter vi döden och då kan vi inte komma och vifta med våra svenska pass och våra permanenta uppehållstillstånd.

– Vi vet aldrig om vi får stanna. Vi är alla bara på besök. Alla möter vi döden och då kan vi inte komma och vifta med våra svenska pass och våra permanenta uppehållstillstånd.

När Jonas var i 20-årsåldern dog hans vänner omkring honom av aids.

– Jag var på väg in i vuxenvärlden när jag förstod att livet är en sårbar liten planta.

Med humorn som redskap har Jonas mött livet. Skratten och tårarna han lockat fram av sin publik har fått honom folkkär. Han minns när han smakade på det ordet första gången när han blev tilldelade Tage Danielsson-priset veckan före premiären av På besök i mellanmjölkens land 1996.

– Det är ju andra som givit mig den rollen, det lilla ufot och folkkär. Folkkär är ju inget man själv går och gör sig till. Jag har ju bara varit jag.

Att gräva i sin väska efter de där gångna 30 åren har såklart påverkat Jonas.

– Jag såg mönster, som den där väskan, och det där att jag var så folkkär, det fanns ju också gånger när det inte var så självklart. Som när de skrotade min föreställning dagen efter premiären eller när jag hamnade på kvällstidningarnas utelistor på 90-talet.

Men han har alltid fortsatt. Han har kommit tillbaka. För som han uttrycker det;

– Jorden snurrar på.

Till bokens första bild kan vi läsa textraderna ur Jag vet inte hur man gör. En 50-årig Jonas skrev texten till 20-årige Ulrik Munther.

– Det var en aha-upplevelse, att jag vet inte hur man gör, nej, jag vet inte hur jag ska leva det här läskiga livet. Jag ser mig själv som 19-årig skrika i megafon. Jag kämpade för min rätt att leva. Jag vet inte hur, men jag vet att jag vill leva ett liv värt att dö för. Det ska min nästa föreställning handla om, säger han och tillägger;

– Nu kan jag säga till den 19-årige Jonas att "du, vet du vad jag har faktiskt levt ett liv värt att dö för".