Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Det händer något...

Söndag kväll. För ett dygn sedan såg jag Hamid Ben Mahi från Aubiers, en förstad till Bordeaux på regionteatern i Uddevalla.

Såg och hörde, för det här var både visuellt och ordburet. Ni som läser det här kanske läste om föreställningen i gårdagens tidning, och kanske mer om Hamid i lördagens.

Han är hiphopdansare, utbildad, erfaren. Dansen blev hans väg ut ur hopplösheten och underlägsenheten som är en dominerande upplevelse hos många förortsungdomar med utländsk bakgrund i Frankrike.

Han berättade om just de känslorna, om utanförskap, sammanhangslöshet, historielöshet.

Han dansade frustration, aggressivitet, längtan, drömmar, närvaro, glädje.

För honom blev livet dans och dansen en chans att resa runt och berätta hur det känns, vart Frankrike är på väg med sin ökande segregation, sitt avstånd till ungdomar som fötts och växt upp i landet men ändå kan få höra vuxna fransmän säga ”åk hem” – utan att mena Bordeaux eller någon annan plats i det land där de vuxit upp och gått i skolan.

Ett dygn har gått. Nu hör jag med ett halvt öra en påannons för ett tv-program som ska handla om hur storstädernas förorter blir växthus för en ny maffia, bildad av ungdomar.

Då tänker jag igen på frustrationen i delar av Hamid Ben Mahis hiphoputtryck. Ser i minnet kraften, desperationen. Den kan ta sig uttryck i dans – eller i våld och i annan kriminalitet. ”Vi var hårda mot varandra”, sa Hamid också. Det var inte bara dans. Det var hårda tester för att släppas in i gängen. Och till utanförskapet hörde ekonomisk underlägsenhet, kläder som inte godkändes av bättre bemedlade skolkamrater, karuseller man bara kunde titta på, saker man inte kunde köpa - möjligen stjäla. Och varför inte? Varför inte åtminstone överlista dem som inte godkänner en och ta saker ur deras överflöd? Socialt kitt håller inte när sprickorna blivit stora.

I den miljön kan man behöva beskydd, tänker jag. Och betala för det. Att låta ilska transformeras till makt och pengar, bygga en egen organisation när man inte får plats i samhällets. Ja. Så kan det också gå.

Det gör Hamid Ben Mahis dansade och berättade budskap än viktigare. Och det visar att kultur inte är tidsfördriv utan något långt mera omvälvande.

Den här veckan har utnämnts till kulturvecka i Uddevalla. Men den ska egentligen inte vara mer kulturvecka än andra, utan spegla vad som kan hända vilken vecka som helst på året. Det kan vara franskt hiphopgästspel som sätter tankar i rörelse, till exempel. Eller det kan, som i dag, vara besök av en värmländsk författare med vida utblickar, Bengt Berg. Om man inte istället fortsätter dansspåret och prövar folkdans hos folkdansgillet, medan andra släktforskar.

Varför inte använda kulturveckan till ett besök på något ni inte brukar besöka? Att glänta på stängda dörrar är spännande. Vem vet vilka tankar som startar?

MEST LÄST