Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Fifa08

Gemenskap eller gemen galenskap

När spel som Buzz, Mario Party och Singstar marknadsförs med gemenskapsfanan högt är det något som närmast kan kallas för en främmande verklighetsbild. Verklighetens fana är nämligen mer gemen än skap – elektroniska sällskapsspel är en synnerligen hård historia med svordomar, skadegörelse, pakter och allmänna personliga påhopp.

Så sent som i fredags fick jag åter uppleva vad lite spelande i ”goda” vänners lag kan innebära av hårda ord och beskyllningar då en ofantligt hård sittning med Buzz Junior Dino avgjordes.
Ett omdöme som fälldes under kvällen var, om inte helt ordagrant, att jag var en ytterst liten människa när det gäller tv-spel.

Men de riktigt fina exemplen på god samvaro finns ju självklart i backspegeln.
Min absoluta favorit ligger i kategorin personliga påhopp och handlar om en Fifa-sittning en sen höstkväll 2003. En kväll då jag hade min allra argaste konkurrent på besök för att vi än en gång skulle göra upp om vem som var bäst. Och även om varje Fifa-match mellan oss är viktiga och infekterade saker, där få ord förutom beklagande över hur dålig den andre är utväxlas på flera timmar tog denna natt priset.

Till saken hör att just denna kväll gick det ovanligt bra för undertecknad och då min vän anser sig själv vara Guds gåva till fotbollsspelen retade detta honom något oerhört. Precis som det omvända förhållandet skulle ha retat mig.
Det hölls sig dock, förutom några självklara verbala attacker om hur ovärda segrarna var, inom ramarna, under många timmar. Fram till 01.30-draget vill säga då bägaren plötsligt rann över och han utan ett ljud släpper handkontrollen och går ut genom min dörr.
Tio minuter senare kommer ett sms där han helt enkelt lägger mig en nivå under folk som Hitler, Stalin och Pol Pot. En procedur han upprepar på väg till jobbet nästa morgon, denna gång med nya namn från ”fina-människor-listan”.

På skadegörelselistan platsar definitivt den så kallade Mario Party-incidenten då en mycket god vän 2002 tappade konceptet fullständigt.
Anledningen? Jo – han råkade fastna med sitt armband i handkontrollens styrspak och på så sätt lyckades trycka nej istället för ja på frågan om han vill köpa en av de i Mario Party så eftertraktade stjärnorna.
Resultatet, förutom total utskrattning från oss andra, blev att han vilt vevande med armarna flyger upp och uttalar samtliga svordomar han någon gång lärt sig. Utbrottet avslutas sedan med att en uppblåsbar fåtölj får sig en åktur i rummet som ingen dag på Liseberg kan slå.

Så gott folk. Så här hård är verkligheten. Sedan får Nintendo, Sony och Microsoft ha vilka illusioner de vill om sina spel.

Högerbild Christian Janson
MEST LÄST