Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Grattis Studion och Uddevalla!

Förra veckan fick Studio 32 Uddevallas folkhälsopris. Väldigt roligt. Väldigt välförtjänt.

Enligt motiveringen får Studion priset för att den genom många år givit så många chansen att "hitta sig själva och förstå andra." Klokt.

Att sätta upp en pjäs är en lång process av tänkande och kännande, vid sidan av rent tekniskt kunnande av en massa olika slag. Man ska vara klar över varför man väljer just den här pjäsen, om man nu inte – som fallet ofta är i Studions grupper – skapar den själv. Det kräver bland annat diskussioner om vad som är viktiga ämnen; i tiden, för individen och för gruppen.

Inte sällan handlar det viktiga också om det svåra, sådant som kan vara hart när omöjligt att finna något sätt att dryfta med andra: rädsla att inte duga, mobbning, missbruksproblem, trassel med relationer, ansvar, makt och gränsdragningar.

Teater, liksom andra konstnärliga uttryck, ger en mängd möjligheter att vrida och vända på olika situationer, på en lagom nära nivå. Det måste inte handla om mig, men jag har chans att känna igen mig – samt chans att sätta mig in i andra känner och tänker. Det bottnar ofta i stort allvar, men det kan låta sig hanteras med humorns och lekfullhetens hjälp.

Sådant arbete och sådan lek – en och samma sak egentligen – skapar ventiler och kan få den att växa ett bra stycke som vågar sig längre in i tanken och känslan än den gjort förr. Den vandringen är givetvis ett vågspel; man kan räkna med att möta demoner, men det finns också goda chanser att hitta sätt att handskas med dem.

Men öppnar man fördämningar måste man också ta hand om det man släpper lös. Konstnärligt skapande innebär ofta någon form av nedrivna murar och öppnade portar och är därför inte något enkelt tidsfördriv. Jag är övertygad om att det faktum att Studion under årens lopp letts av professionella dramapedagoger spelar en avgörande roll både för att verksamheten kunnat pågå så oförtrutet – 40-årsjubileet är avklarat – och med sådan dynamik.

Den dramapedagogiska inriktningen gör teaterarbetet till något mycket mera än inrepeterande och framförande. Det är själva vägen som är mödan värd, möjligheten att vara en del av hur helheten växer fram. Var och en ska utvecklas, det brukar betonas mera än själva målet. En föreställning att visa upp kommer som på köpet, om ett så lättvindigt uttryck tillåts. Faktiskt är ju det här djupare arbetet en förutsättning för en bra föreställning, det som bara är mekaniskt inlärt ger också ett mekaniskt intryck. Och då blir åskådarna inte särskilt berörda.

Har ni slagits av skillnaden någon gång? Man kan ibland uppleva den i till exempel skolor, om man ser både föreställningar som skötts på hemmaplan med knappa tidsramar och utan specialkunskap och sådana där dramalärare varit med och förankrat arbetet i just det här skapande förarbetet. I ena fallet är aktörerna i bästa fall bra på sina repliker och kan mer eller mindre spontant agera. I andra fallet blir det ett annat tryck, en sorts känslomässig förankring i sättet att säga saker och göra saker.

Därför det inte någon klok besparing om man drar in resurser till dramapedagoger eller besök av professionella teatergrupper i skolor och tycker sig kunna fylla kulturkvoten ändå. Den som ska upptäcka kulturens helande och utvecklande kraft måste uppleva den in i hjärteroten och in i hjärncellerna, både som deltagare eller åskådare.

Studio 32 är ett bra exempel på hur sådant arbete kan gå till.

MEST LÄST