Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

pl arne 2.jpg

Isacsson var en lysande förebild

En sällsynt ung och levande människa är borta, Arne Isacsson, 93.

Få personer kan ständigt förmedla en känsla av lågande nyfikenhet på världen tillsammans med ständigt pågående idéer om hur den ska utforskas, men konstnären och konstprofessorn Arne Isacsson i Gerlesborg var en av de som besatt förmågan.

Det tog aldrig mer än ett par minuter i hans sällskap förrän man var indragen i denna värld av pigment, former och färger – och oavsett förkunskaper kände sig delaktig i den. Arne Isacsson var inte bara en fantastisk akvarellist och undersökare av akvarelltekniken, han var också en helt oemotståndlig pedagog. Jag kan inte föreställa mig en elev gäspa eller börja tänka på annat när Arne Isacsson visar och berättar.

Ska man förmedla insikter behöver man behärska sitt ämne. Det gjorde han, men det var inte bara det. Arne Isacsson hade dessutom en speciell förmåga att samtidigt som han gick helt upp i fascinationen inför ämnet och undersökningarna behålla närvaron och blicken hos dem han berättade för. Det kändes verkligen som om han ville berätta detta för just mig, som om han ville dela en gyllene hemlighet med just mig.

På det sättet blev han inte bara pedagog utan också en varmt lysande förebild som människa. En person som såg inte bara sina färger, penslar, motiv och frågeställningar utan också individerna runt sig. Hans entusiasm smittade. Det var omöjligt att känna sig trött eller ointresserad i hans sällskap. Ett möte med Arne Isacsson blev osvikligt ett upplyftande möte som gav energi och framtidstro. Typiskt är att när han i somras, 93 år gammal, fyllde Lokstallets konsthall i Strömstad som Årets konstnär gjorde han det inte bakåtblickande utan framåtblickande.

Så här avslutade Bohusläningens reporter Maria Rademark sin artikel inför vernissagen, sedan hon givetvis som alla andra konstaterat att han berättar med smittande entusiasm:

”Vid Lokstallets in- och utgång blir vi stående vid några nya målningar.

– De här ligger och mognar sig till ett non figurativt måleri, säger Arne Isacsson.

Och ger kanske med det en glimt av vad som komma skall.”

Arne Isacsson arbetade här och nu, med blicken riktad framåt men också med arbetet förankrat i ett långt konstnärsliv som givit en djup kunskap.

In i det sista fanns han bland föreläsarna vid Gerlesborgsskolan, som han grundade 1944. In i det sista hade han också nya projekt på gång. Men det kunde inte pågå för evigt, inte ens för honom.

Det blir tomt och tyst i Gerlesborg, i Bohuslän och i många konstsammanhang både nationellt och internationellt efter Arne Isacsson. Men jag är övertygad om att det inte kan bli alldeles tyst. Människor som förmått skapa det färgspel som han gjort, i sina konstverk, i sin forskning och i sina mänskliga möten, kan inte tystas ens av döden. Så länge någon minns oss finns vi. Därför finns ingen risk att Arne Isacsson helt försvinner, även om vi inte längre, mer än på inspelningar, kommer att se honom veckla upp sina papper och visa en urtjur eller ett pigmentflöde och börja berätta.

MEST LÄST