Men traditioner förändras ändå över tid. Nya kommer till och gamla faller bort. När det inte fanns tv kunde ju inte Kalle Anka vara en hållpunkt i firandet, till exempel.
Vänder man blickarna bakåt i tiden kan de fastna på husfadern som högtidligt högläser julevangeliet för sin samlade familj. Hur många gör det i dag? Men om inte evangeliet, kanske något annat?
Högläsning borde man ägna sig mera åt. Jag har alltid tyckt att det är synd att den vanan tenderar att försvinna med barnens uppväxt. Kan barn läsa själva, försvinner lätt högläsningsstunden. Att läsa själv är väl bra, men det hindrar inte att högläsningen skulle kunna ha en större plats i tillvaron.
Det är något speciellt med att lyssna till läst text, när tonfallet lägger sitt till textens innebörd, när man kanske delar upplevelsen av att lyssna med flera, när man själv får göra sig bilder i huvudet till det man hör.
Eftersom julafton är en dag när familjer och släktingar ofta samlas och umgås ovanligt mycket – och ofta inomhus, mörkt som det är vid midvintern – kunde en stunds läsning ha en given plats.
Så långt i julfunderingarna börjar förslagen givetvis också knacka på i tankeverksamheten. Vad ska man läsa?
Själv har jag några favoriter. Pettson får julbesök är oumbärlig. Berättelsen om hur Pettson skadar foten och hela julen riskerar att bli ingenting, Findus besvikelse och räddningen genom gott humör och goda grannar är lika hisnande rolig, varm och dramatisk som alla Pettson-Findus-böcker. Och i vår familji har utbrottet blivit inför utsikten att inte få den vanliga maten blivit klassiskt: ”Morötter på julafton? Blääääh!”
Min andra storfavorit är Tove Janssons novell Granen, som berättar om hur Muminfamiljen väcks ur sitt ide och hamnar mitt en brådska som de inte begriper någonting av. Allt de förstår är att något farligt snart kommer, som skrämmer upp alla knytt och homsor och filifjonkor och sprider panikstämning. Så småningom börjar de förstå att detta farliga måste blidkas, med en vackert klädd gran, med presenter och mat... Så får Tove Jansson oss att se på julhetsen och måstena litet utifrån och kanske omvärdera ett och annat.
Sedan finns det ju böcker som väcker någon sorts nostalgi och hemtrevnadslängtan i Astrid Lindgrens olika julskildringar och det går bra att söka fram diverse legender med julanknytning, som Selma Lagerlöfs Julrosen.
Och medan jag skriver det här ramlar ett mejl sin som berättar att en komvuxgrupp i Strömstad nu som bäst repeterar Dickens En julsaga. Det blir teater, men skildringen av motsatser mellan girighet och hänsynslöshet och julens gemenskap tål att läsas också.
Till sist har jag en omistlig bilderbok till, Julkarpen. Den alldeles underbara skildringen av en liten pojke i Prag och hans och farfaderns upplevelser av den tjeckiska traditionen att äta julkarp får man inte missa. Rita Törnqvist har skrivit texten och Marit Törnqvist gjort de fantastiska illustrationerna från Prag som det är svårt att se sig mätt på.
Julvisor är ett annat kapitel men nog kan man avsluta en högläsningsstund med Alf Prøysens Musevisa (Mössens julafton i Ulf Peder Olrogs översättning) så det blir litet fart i blodomloppet.
Det var några lästips det.
Men hur ser era ut?
Dela gärna med er så får vi se hur stor samling vi får ihop.
Ni når oss via hemsidan: www.bohuslaningen.se eller via mejl till kultur@bohuslaningen.se
