Mer respekt för språket

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Små barn är formidabla på naturmetoden. De suger upp nya språk. För valörer, små betydelseskillnader och stilistiska variationer får man en särskild känsla i de språk man gör till sina tidigt.

Så fungerar det inte högre upp i åldrarna och så fungerar det inte när man metodiskt lär ut språk. Då krävs en annan sorts förståelse för struktur och uppbyggnad.

Det gäller också när man överför det muntliga till det skriftliga, lär sig läsa och skriva. Men det tycks vara si och så med insikten om detta. I morgon lägger läraren och lärarutbildaren Tarja Alatalo fram en avhandling vid institutionen för pedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs universitet. Hon har kommit fram till att lärare inte har tillräckliga kunskaper om just språkets struktur och hur tal överförs till skrift för att ge eleverna rätt stöd i läsinlärningen.

ANNONS

Elever som inte läser flytande får läsa mer, men de får enligt hennes undersökningar inte alltid rätt hjälp att förstå hur ljuden motsvarar skriften. Lärarna kan helt enkelt inte själva. En del lärare saknar, enligt en sammanfattning av hennes avhandling, också kunskaper om vanliga svenska stavningsregler.

Jag måste säga att jag inte är helt förvånad. Ofta ser man i skriven text tecken på det här. Det är lätt gjort att bli gnällig när man ser stavfel, helt enkelt därför att de är så lätta att upptäcka och peka på. Men stavning är inte allt. Det fanns en i grunden positiv tanke bakom idén att lärare inte skulle koncentrera sig på att fara fram med rödpennan på jakt efter stavfel utan mera uppmuntra glädjen i att uttrycka sig och kommunicera med skriften. Talar man bara om detaljfel utan att intressera sig för vad skribenten vill berätta tar man snabbt död på berättarviljan.

Man vinner ingenting på att göra en ickeskrivande vuxen av ett felstavande barn. Men man förlorar mycket på att göra en torftig skrivare av ett barn som med rätt stöd kunnat lära sig stava och konstruera meningar på ett bättre sätt. Och skrivlusten kan dö också när kunskapen inte för vidare. Det är genom övning och erfarenhet man breddar förmågan, om den tränas så att man upptäcker vinsten med en djupare förståelse, glädjen över språkets finesser.

ANNONS

Att inte komma med så nedgörande negativ kritik att glädjen dödas men samtidigt visa på felen och lotsa eleven vidare är pedagogens roll. Det förutsätter givetvis att han eller hon själv har en betydligt större kunskap och bredare erfarenhet än eleven. Tarja Alatalos forskning tyder uppenbarligen på att det inte är så.

Det är svårt att inte tänka på skandalrapporteringen för några år sedan om att studenter på lärarutbildningen kunde välja bort kurser i läsinlärning, även om de hade inriktning mot de lägre årskurserna, där det knappast är en överdrift att påstå att den viktigaste uppgiften är att knäcka läskoden och utveckla läsandet.

Det är ingen liten fråga, även om man kan inhämta information på andra vägar än läsandets. Vårt samhälle förutsätter att människor inte bara kan läsa utan också att de kan tolka och förstå vad de läser, på åtminstone svenska och engelska. Utan den förmågan förlorar man en hel del av makten över sitt eget liv. Man behöver ju faktiskt kunna läsa och förstå villkoren i ett avtal, informationen om vad som händer på arbetsplatsen eller förslagen till beslut som förbereds i kommunen.

Nog verkar det som om lärarutbildningens planerare har goda skäl att läsa och dra slutsatser av den här nya avhandlingen.

ANNONS
ANNONS