Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Tillgång till rätt nyckel i rätt ögonblick

En helgkväll stod jag på en akutmottagning och den röda strimman på min sons arm klättrade längre och längre upp mot axeln.

Han behövde antibiotika, snabbt, men jag visste att han var överkänslig för en viss sort. Vilken?

Givetvis stod det i hans journal, men den fanns på barnmottagningen på Uddevalla lasarett. Där fanns inte vi och för övrigt var den stängd.

Vi tvingades chansa. Det gick bra. Men nog hade det varit lugnare om journalen hade funnits i ett gemensamt system så att akutläkaren kunnat se svart på vitt vad hon inte skulle skriva ut. Sedan den kvällen är jag övertygad om att sjukjournaler måste samordnas.

Jag vet vad som ligger i andra vågskålen: patientens integritet. Men vad är integriteten värd, om det gäller liv eller död?

Åren har gått. I till exempel Stockholms läns landsting är numera ett sammanhållet journalsystem infört och Datainspektionen larmar om att patienternas hela vårdhistoria direkt poppar upp på skärmarna när man söker vård, av relevans för det aktuella problemet eller inte.

Intervjuade vårdanställda säger att de känner obehag när känslig information tränger sig på dem. Det kan handla om att man inte kan undgå att veta för mycket om sina bekanta, och det kan handla om läkare som stänger skärmen när patienterna kommer in för att slippa möta dem med deras känsligaste vårdhistoria exponerad i rummet.

Psykiatriska diagnoser, aborter och missbruksproblem tillhör exemplen på känsligheter. Det är lätt att förstå men behöver ifrågasättas.

Varför uppfattas just psykiatriska diagnoser som känsliga? Inför den frågan inser man att Bohusläns museums pågående utställning om psykets historia verkligen är väsentlig för det allmänna medvetandet och rådande värderingar. Det borde inte vara värre att säga att man drabbats av depression eller ångest än av hjärtfel eller magsår, men det är fortfarande det. Avdramatisering behövs. En utställning är ett utmärkt medel.

Men man kan vända på alltsamman också och hävda att sjukdomar och problem är djupt personliga och att var och en ska ha rätt att välja vem hon informerar om dem. Då låter det rimligt att kräva att bara information som är av betydelse för det problem man söker hjälp för ska vara tillgänglig.

Men så enkelt är det inte. En människa är förvisso en sammansatt skapelse, men en människa är mer än ett objekt konstruerat av delar som kan hållas separerade från varandra. Det som sker i en del av mig hänger samman med det som händer någon annanstans i mig och i mitt samspel med omgivningen. Historien spelar roll.

Man kan spärra sina journaler, och det vore väl enkelt att bara säga till doktorn att man häver spärren så han kan se allt eller vissa delar när det behövs. Men det finns gott om lägen när en patient känner sig obekväm med att berätta vissa saker, även om dessa saker utgör nyckeln till vad som sker.

Om läkaren skapar tillit kan spärren så småningom lyftas och det kan vara en utmärkt väg att gå, även om den tar tid. I andra fall kan det vara fler hinder på vägen och mindre gott om tid. Den röda strimman kan vara i rörelse också symboliskt. Den kan röra sig snabbt och en journal som berättar mycket bli det som sätter rätt verktyg i vårdarens hand i ett ögonblick som inte får försittas.

Hur man ska klara balansen är inte någon enkel fråga. Men frågan måste ställas och den måste tas på stort allvar. Den tekniska utvecklingen går fort och vi behöver ta kommandot över den, inte tvärtom.

MEST LÄST