Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

180517-larslerinkultur-675744_se.bhn_1.jpg
Lars Lerin står i centrum för årets sommarutställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm. När han var ung sökte han till vårsalongen, men blev refuserad. "Jag hade ju aldrig kunna föreställa mig att få ställa ut så här. Det är ju så mäktigt det här stället, det finaste jag kan tänka mig att ställa ut i", säger han.

Mörk sommar med Lars Lerin

Första gången Lars Lerin sökte till Liljevalchs kom det ett refuseringsbrev med posten, stämplat med ett stort rött R. Nu fyller Sveriges mest omhuldade målare konsthallen med sina verk. Men den som väntar sig en ljus och lättsmält sommarutställning blir förmodligen besviken.

Mörka moln över en nästan helt nedsläckt stadshorisont. Rök från en huskropp som träffats av en missil. Ruiner, så sargade av kriget att det är svårt att tro att någon av de boende i husen kan ha överlevt angreppen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Målningarna med motiv från Syrien utgör mittpunkten i utställningen i Liljevalchs konsthall i Stockholm, som innehåller ett hundratal verk från 2002–2018. Lars Lerin konstaterar på sitt lågmälda sätt att han i längden inte kunde backa undan från det som händer i omvärlden.

- Jag ser de här nyheterna varje dag, så gott som, med det här bedrövliga kriget. Till slut tyckte jag inte att jag kunde undvika det utan jag var tvungen att måla det också. Tyvärr är det ganska måleriskt med den där hemska röken och ruinerna.

Mörka stråk

Svärtan dominerar i utställningen som är kurerad av konsthallschefen Mårten Castenfors. Denne har i princip fått fria händer av Lars Lerin och då valt att fokusera på besattheten, passionen, men också det mörka stråk som går igenom Lerins konstnärskap.

- Lars är en person som är älskad av hela svenska folket, vi bara pussar på honom hela tiden. Men om man är såpass duktig och begåvad som han är då blir man lite illa sedd i konstvärlden, för konstvärlden är lite snobbig. För mig har den här utställningen ett huvudsyfte och det är att få konstvärlden att förstå hur jävla begåvad han är – och hur bra, allvarligt, tungt och gediget det han gör är, säger Mårten Castenfors.

Det finns också ljusare delar i utställningen, som den gallerivägg som är fullspäckad med bilder av herrelösa katter och hundar, eller den drömlika svit i sepia som skildrar ett möte mellan en målare och en manlig modell, hämtat från en urgammal mjukporrfilm som utspelas i en öken. Det senaste verket i utställningen är ett vintermotiv: en husvagn på en ödslig campingplats.

- Det är något speciellt med camping, när folk ställer sina små snigelhus lite här och där och så ska de ha semester. På vintern blir ju allting så övergivet och extra ödsligt, säger Lars Lerin.

"Är lite ödslig"

TT: Just den här ödsligheten återkommer ofta i dina verk. Varför söker du efter den?

- Det är väl inget jag söker, men jag är väl lite ödslig, vet du, inombords. Jag försöker att göra lite färgstarka saker, men jag hamnar ofta i det där som är lite mer dunkelt och nedtonat. Och jag är ju så himla rädd för det där med ensamhet också, det är därför jag har varit så desperat på jakt i hela mitt liv efter en sådan där trygghetsförsäkring.

Själv vill han inte värdera sina teman. En värmländsk stuga, eller en målning av en bokhylla är inte mindre värt än en målning som skildrar kriget i Syrien.

- Det ena behöver inte vara mer banalt än något annat. Det är bara vår tid som är lite så att vi har hamnat i att vissa saker känns mer konventionella eller banala eller söta så där.

TT: Vad är det senaste som du har målat där du kände "åh, vad vackert"?

- Vitsippor! Jag kunde faktiskt inte låta bli. När jag åkte och hälsade på mina föräldrar på deras äldreboende så passerade jag de här markerna på vårkanten och det är drivor av vitsippor överallt. Och varför skulle jag inte kunna måla dem? Det var en utmaning att försöka – men det behöver inte bli sött för det.

Fakta: Lars Lerin

TT

Född: 1954 i Munkfors.

Bor: På Hammarö, utanför Karlstad.

Familj: Maken Manoel "Junior" Marques och två barn.

Bakgrund: Utbildad på Gerlesborgsskolan i Stockholm och Valands konsthögskola i Göteborg. Fick sitt stora publika genombrott med en utställning på Waldemarsudde i Stockholm som sågs av 100 000 personer. Har gett ut ett stort antal illustrerade böcker, ofta med motiv från olika resor. 2014 fick han Augustpriset för boken "Naturlära". Två år senare tilldelades han den kungliga utmärkelsen Litteris et Artibus.

I radio och tv: Sommarpratade 2012. SVT visade två säsonger av tv-serien "Vänligen Lars Lerin", med början 2016. Samma år fick han tv-priset Kristallen som årets tv-personlighet. Medverkade i år i dokumentärserien "Lerins lärlingar" i SVT, där han höll i en konstskola för en grupp personer med funktionsnedsättningar.

På film: Filmaren Sara Broos gjorde 2012 dokumentärfilmen "För dig naken" om Lars Lerins liv och hans möte med Manoel "Junior" Marques som han 2009 gifte sig med.

Aktuell: Med en stor utställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm mellan 18 maj och 9 september.

Fakta: Lars Lerin om...

TT

... att vara Sveriges mest omhuldade målare och älskad tv-personlighet:

- Ja, du vet, alltså det där gör inte mig någonting. Det är utanför mitt område liksom. För mig är det de som är nära och vardagen och mitt arbete som har betydelse. Sedan är det bara roligt om folk går och ser utställningen – för då är ju jag inte här.

... att han inte reser lika mycket längre:

- Det var mer på den tiden när jag var mer rastlös och sökte efter lyckan på något vis. Nu har det stillnat av på ett annat vis. Jag har mer balans i tillvaron.

... ifall han är lycklig i dag:

- Det där vet jag inte. Jag törs inte säga det där ordet, lyckan kommer och lyckan går, det vet man ju inte så mycket om. Men jag känner mig väldigt glad för livet som det ser ut nu med familj och så.

... konsten som överlevnadsprojekt:

- Det har ju varit mycket ett överlevnadsprojekt under tider när jag inte har mått så bra. Då har jag hängt upp tillvaron på det, att jag kan måla. Det är liksom en tillflyktsort, där jag kan koppla bort allt annat.

MEST LÄST