Mannen och den rosa elefanten

Det har blivit tid för lite mer lek på Bohusläns museum. Rosa snablar, myror, bokstäver och siffror har flyttat in. Vi känner genast igen oss. Fem myror är fler än fyra elefanter blev en succé när det kom på 1970-talet och anses fortfarande vara det bästa svenska barnprogrammet i Sveriges televisions historia.

Owe Gustafson mest kända verk är just dessa animationer med de ikoniska rosa elefanterna, myrorna och de andra djuren har levt vidare och blivit älskade generation efter generation.

– Men jag har ju gjort mycket annat med, både före och efter, säger han och visar oss först runt i den elefantfria delen av utställningen .

Vi får följa hans femtio år långa karriär som tecknare, illustratör, grafiker, konstnär och författare. Han visar några tidiga verk från 60-talet och några av de alla de teckningar han gjorde för Dagens Nyheter.

– Jag var frilans och tecknade för tidningen i trettio år.

Owe Gustafson gick på Konstfack i början på 60-talet tillsammans med några andra stora konstnärer.

– Jag gick i samma klass som Olof Landström, Jan Lööf, Carl Johan de Geer och Lasse Åberg.

Vi hamnar i utställningens mer bekanta miljö. Bland de rosa elefanterna och Owe berättar hur det egentligen gick till när han kom att bli indragen i produktionen av det i dag kultförklarade barnprogrammet.

– Från början var det Lasse Åberg och Ardy Strüwer som skulle vara programledare, så det var genom Lasse som jag kom med. Sedan blev det ju Magnus och Brasse som blev programledare men jag blev kvar.

Programidén var unik och aldrig tidigare hade det satsas så mycket på ett program för barn. Dåtidens utbud för barn var väldigt moraliserade. Fem myror är fler än fyra elefanter gick emot strömmen.

– Det fanns många motståndare till programmet på barnredaktionen. De tyckte det var för kommersiellt. Ja, de tyckte det var förskräckligt att sälja in siffror till barn. Och det kostade ju mer, ja lika mycket som ett program för vuxna, med påkostade kostymer och specialskriven musik.

Pedagogerna som var inkopplade hade också synpunkter på innehållet.

– De sa att "så kan man inte göra", så det slutade med att Magnus och Brasse struntade i dem och skrev allt själva. Meningen med programmet var ju inte att lära barnen att läsa och skriva utan avsikten var att väcka barnens nyfikenhet.

När programmet sändes första gången 1973 fick det stor genomslagskraft. Och för Owe innebar det väldigt mycket jobb under ett års tid.

– Det var ett jätteprojekt med dåtidens teknik. Tusentals teckningar och lägger man ihop alla animationer blir det en hel långfilm.

Owe är väl medveten om att han inte kan slippa undan frågor om det älskade barnprogrammet lika väl som han är medveten om att den rosa elefanten aldrig kommer att lämna honom i fred.

Hur har din relation till den rosa elefanten varit genom åren?

– Det har jag beskrivit i en bok, säger han och går i väg och hämtar boken och slår upp stycket och läser de första raderna;

"Jag är förföljd. En stor rosa elefant lufsar ständigt bakom mig. I åratal, i decennier, har han funnits..."

Sara Kirudd

ski@bohuslaningen.se