När en stor textilvepa med budskapet "Drottningtorget 300 år" dök upp mitt på Kungstorget i Uddevalla under internationella kvinnodagen i mars i år, var det många nyfikna som fick en lite mera korrekt bild av historien. De som vågade sig hela vägen fram till kungastatyns granitsockel hittade nämligen en berättelse i guldram, som avslöjade att Ulrika Eleonora hade utropats till drottning av Sverige på just denna plats år 1718.
De Uddevallabor och andra som ett par månader senare besökte Margretegärdeparken under kulturfestivalen Imagine i maj, mötte där en tillfälligt påklädd version av den vanligtvis helt nakna statyn av en kvinna utan namn. Och under gatufesten Häng på Hamngatan i somras, täcktes hela Träbron vid Hasselbacken av textila budskap som "The future is female", "Allas lika värde" och "Varför är vi inte argare?"
Varför lägger människor runt om i världen, i dessa fall aktivistgruppen Kraftvirk, ner så mycket tid och energi på sådant här? Att överraska oss med tillfälliga, mjuka, färgglada manifestationer för mänskliga rättigheter i det som brukar kallas det offentliga rummet? Jo, därför att det sker just i ett offentligt rum, vårt gemensamma vardagsrum, där alla grupper i vårt demokratiska samhälle borde få synas och ta lika stor plats.
Det handlar om ett torg, som redan skulle hetat Drottningtorget i 300 år, om vår historia beskrivits mera korrekt. Det handlar om alla avklädda, lågt placerade, objektifierade statyer av kvinnor utan namn - i stark kontrast till de båda upphöjda, påklädda, välkända männen med makt på torget. Det handlar om hyllningar av kvinnors kraft genom tid och rum, om alla som tystats ner och skrivits ut ur historien och om att alla har rätt till ett demokratiskt offentligt rum.
Och, kanske viktigast av allt, det handlar om kulturens förmåga att kunna överraska och utmana oss. När det inträffar sker något ovärderligt: Vi gör helt nya insikter och börjar tänka i nya, annorlunda banor. Vi omvärderar våra egna sanningar och växer som människor, helt enkelt.
Vi kan alla inta det offentliga rummet på olika sätt, positiva såväl som negativa. De som äger den formella makten, skulle exempelvis kunna levandegöra centrum och öppna upp för spontan kreativitet, genom att bjuda in alla att inta det offentliga rummet med tillfälliga installationer under devisen: Vi välkomnar alla som välkomnar alla.
Med detta uppmanar jag Uddevallas ledning, bestående av enbart vita män under de kommande fyra åren, att ta sitt ansvar. Det ansvar som alltid följer med, när du är normen - och som blir ännu större och än mer förpliktigande när du också tilldelats den formella makten. Ansvaret att representera alla samhällsgrupper, att se till att vi alla kan leva likvärdigt och att vi alla rör oss i ett offentligt rum där kvinnor och män existerar på lika villkor. (Jag väljer ut just jämställdheten här, eller snarare bristen på den, eftersom den tyvärr skär genom alla samhällsgrupper. Uddevallas politiska ledning är bara ett av oräkneliga exempel.)
Detta ansvar behöver inte innebära att rasera det som redan finns. Det bör dock innebära förklaringar till varför det ser ut som det gör samt en vilja att komplettera den existerande bilden, genom att göra medvetna och bättre val framåt. För att lyckas med detta behöver gruppen med makt ta del av forskning, kartläggningar och analyser - som leder till gemensamma insikter. Insikter som i sin tur leder till att det som redan skett eller finns, synliggörs och förklaras utifrån samtida perspektiv.
Ett exempel på detta skulle kunna vara en ökad medvetenhet kring betydelsen av att både namngivna kvinnor och män finns i den offentliga stadsbilden. En analys av den lokala situationen skulle då visa att mansnamnen dominerar stort. Och exemplet på ansvar skulle då förstås vara att medvetet välja att namnge nya platser efter kvinnor. Här kan Katie Borgs plats vid Biostaden fungera som inspiration.
Ytterligare ett exempel är den uppenbara jämställdhetsproblematiken med statyerna i Uddevallas stadskärna. Lösningen skulle kunna vara en statypromenad med skyltar som både berättar om statyerna i sig, om konstnärerna och om jämställdhetsproblematiken. Samt att beslut som tas gällande offentlig gestaltning från och med nu, sker i form av medvetna val som kommer att ge oss en mera korrekt beskrivning av både dåtid och nutid - att ta med in i framtiden.
Ulrica Wallin
ordförande Feministiskt Initiativ (FI) Uddevalla