Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Berörande Katitzi på Folkteatern

Berättelsen om Katitzi på Folkteatern i Göteborg kommer vid en mycket läglig tid när rädslan för det främmande finns i många läger, tycker Bohusläningens recensent.

När Katarina Taikon skrev de självbiografiska böckerna om Katitzi för fyrtio år sedan gjorde hon världen en stor tjänst. Att berätta om en verklighet som få har tillgång till men som många berörs av är en mycket viktig uppgift.

Taikon föddes i ett tält 1930-talets Sverige, och var som alla romer icke önskvärda i vårt samhälle. Som utomstående är det svårt att inte skämmas för en värld som inte såg eller ser människor som jämlikar. Det känns också skrämmande att påminnas om att romernas situation inte ser så mycket bättre ut i dagens Europa än under Katarina Taikons barndom.

Ser man till Frankrikes fördrivning av romer under hösten är Folkteaterns familjeföreställning mer aktuell än vad den borde vara. Trots att vi befinner oss i en del av världen med stort informationsflöde och trots att vi har intellektet att motarbeta känslan av främlingsfientlighet finns det där ändå - avskyn mot dem som inte gör som alla andra, mot dem som kommer med andra traditioner och andra sätt att leva.

När vi blir presenterade för Katitzi, som spelas av Cecilia Milocco, och hennes familj är de på väg. Tältet packas ihop, kläderna packas ner och ännu en gång är det dags att resa sig upp. I Folkteaterns uppsättning har Katitzi fortfarande barnets godhet och hon är ännu inte medveten om sin, av samhället, oönskade existens. Hon har redan mist sin mamma, bott på fosterhem och har aldrig haft ett fast boende. Katitzi är nio och ett halvt år och hon har sedan en tid återförenats med sin pappa Taikon, syskonen Rosa, Paul och bebisen Nils, och styvmodern, som avskyr pappans barn, när de flyttar in i en lägenhet.

Det är en smärtsamt och sorglig ramhistoria och detaljerna är något moderniserade för att unga besökare ska kunna identifiera sig med flickan. Det är en föreställning som är välspelad och har ett manus som berättar hur det är att leva i samhällets marginal. Fokus ligger hela tiden på kampen i utanförskapet och inte i samma grad på de inre konflikterna i familjen. Styvmoderns fruktansvärda behandling av sina styvbarn märks mer i Katitzis berättande än i dramat.

I scenens bakgrund finns en mörkgrå fasad upplyst på väggen. Fasaden säger en del om det mottagande som familjen Taikon får i det nya bostadsområdet. Mötet blandas med välkomnande och avsky. Musikerna skapar feststämning och Katitzi är lycklig för att brodern har lovat henne att hon ska få börja skolan. Men lyckan vänder när hatet från omgivningen blir för påtaglig. Brodern blir slagen blodig och Katitzi får uppleva, av vuxna, skapat hat från omgivningen. Pappa Taikon tycker att det inte finns någon möjlighet att bo kvar och Katitzis trygghet rämnar igen.

Det är verkligen en familjeupplevelse för både barn och vuxna, och dramatikern Emma Broström har gjort Katitzis situation lättförståelig för alla större barn. Trots det smärtsamma ämnet finns de kärleksfulla människorna runt Katitzi och musiken förenas med skratten.

"Den enda vägen är framåt", säger Katitzis storebror Paul i ett avsnitt och det är med den hoppfulla känslan som vi går från Folkteatern.

katitizi3986.jpg
katitizi3708.jpg

Folkteatern Göteborg

Röda scenen

Skådespelare: Cecilia Milocco, Isabel Munshi, Shebly Niavarani, Lars Väringer, Ulla Svedin, Sara Wikström, Johan Friberg, Lena B Nilsson

Dramatiker: Emma Broström

Regissör: Lars-Eric Brossner

Scenograf: Sören Brunes

Kostymör: Magdalena Nilsson

Kompositör: Lars-Eric Brossner och trad.

Ljusdesigner: Mattie Hollosy Lamberg

MEST LÄST