Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

don carlos kor.jpg
Don Carlos körpartier är mäktiga och viktiga, både musikaliskt och dramaturgiskt.

Mäktigt men svårgripbart drama

Verdis Don Carlos är en sällsynt gäst på svenska operascener. Men nu sätter Göteborgsoperan upp den. Det blir mäktiga körpartier och känslofulla ögonblick men det känslomässiga greppet håller inte hela tiden, skriver Bohusläningens recensent.

Don Carlos är en komplex historia, vare sig man tänker på Schillers drama från 1787 eller Verdis opera från 1867. Schillers ursprungliga drama skulle ta sju timmar att spela, den första operaversionen tvingades Verdi korta ner från fem till fyra akter.

Göteborgsoperan gör ingen mastodontversion om man ser till längden. Däremot är deras Don Carlos en enorm iscensättning med ett myller av människor, bland annat i de stora körpartierna. Det kan man glädja sig åt, för just de mäktiga körerna utgör något speciellt i Verdis operor.

Regissören Staffan Valdemar Holm tillsammans med scenografen och kostymören Bente Lykke Møller, för första gången vid Göteborgsoperan, tar dessutom väl vara på körresurserna också på andra sätt än de rent musikaliska. Körmedlemmarna får ofta utgöra den folkmassa som är maktens motpol: de reser sig i protest men låter sig skrämmas till underkastelse, de lockas med i prinsessans lek med sången men blir också där de maktlösa som tvingas lyda, när maktbehovet tar över leklusten. Klädda i nutida kläder, med tryckta t-shirts där medlemmar ur kungafamiljen och andra makthavare utgör idolporträtten, står de för en av flera antydningar om att detta maktspel och denna politiska härva inte går att avfärda som blott och bart 1500-tal.

Andra versioner jag sett av Don Carlos, som Peter Konwitschnys på operan i Wien eller Eva Bergmans på Stadsteatern i Göteborg, har valt att mera koncentrerat fokusera på förtryckar- och övervakningsstaten. Paret Holm-Møller håller ett vidare grepp. Det gör komplexiteten påtaglig men gör det samtidigt mera otydligt vad det egentligen handlar om.

En grundläggande del är hur politik och makt smular sönder känslor och privatliv. Unga franska Elisabeth och spanske Don Carlos är förlovade (av politiska skäl), förälskar sig i varandra (helt privat) men tvingas isär sedan politiska bedömningar tvingat henne att i stället gifta sig med Con Carlos far, Filip. Filip är gammal och börjar få svårt att hålla ihop sitt stora välde. Den sviktande politiska förmågan har en privat motsvarighet, han tvivlar på sin styrka och förmåga även i familjelivet och insikten att hans unga hustru inte älskar honom blir ett bevis på svaghet och förlorad makt. När Anders Lorentzson sjunger hans förtvivlat insiktsfulla aria om detta blir det ett nära och känslomässigt laddat ögonblick i operan.

Det finns fler; körmästaren Verdi är mästerlig också på att låta djupa personliga känslor ta musikaliskt uttryck. Annalena Persson har en röst som få och när hon låter den ge Elisabeth uttryck för sin sorg över förlorad kärlek och förlorat liv alldeles i slutet är det inga tvivel om vad det handlar om.

Likaså drabbar det känslorna när Don Carlos (Tomas Lind) och vännen Rodrigo (Fredrik Zetterström) möts. Den lilla melodi som blir deras ledmotiv är känslomässigt finstämd och mycket olik de mörka, bombastiska toner som makten och våldet alstrar när världsligt och religiöst tyranni gör sig hörda eller mäter sina krafter. (Här är inkvisitionen minst lika mäktig som den mäktige kungen). Prinsen Don Carlos är deprimerad och handlingsoförmögen, men också passionerad och fylld av längtan, dock inte kapabel att driva på händelserna. För det svarar vännen. Det är utgångspunkten. Tomas Lind ger i överensstämmelse med detta sin Don Carlos ett drag av vilsen, oerfaren och aningen tafatt pojke.

Och så är det prinsessan av Eboli, gestaltad med dramatisk kraft, spetsad med humor och desperation, av Susanne Resmark. En av de intressantaste karaktärerna i operan, eftersom hon inte riktigt kan placeras i facket ond eller god utan tycks genomgå en personlighetsförändring. Har aldrig någon känt sig manad att skriva eller komponera något som visar hennes historia, både bakgrund och ödet efter avvisningen från Elisabeths och Filips hov?

Detta praktfulla hov har i Bente Lykke Møllers hand förlorat all synlig glans, tillika sitt fäste i tid och stil. Det ger med andra ord ingen hjälp till tolkning eller handhavande med intrigen.

Under ouvertyren tågar sångarna in till uppställda provdockor och iför sig kläderna. Det kungliga hovets folk bär renässansdräkter i svart, om än med diskret vackra inslag av grått eller i alla fall ljusare svart. Under bär de moderna t-shirts, leggings och linnen, som påminnelse om att människan är sig lik under tidens gång. Körens modernare kläder har olika färger, men mörkt är det. Scenrummet är helt svart och förändras bara genom att andra svarta väggar skapar en något annan geometri och av att ljuset gör dem antingen gråare eller sotsvartare. Bryter den mörka färgskalan gör egentligen bara pipkragarna i stelt vitt. "De skiljer huvudet från kroppen på ett intressant vis" säger regissören i en intervju. En uppdelning av känsla och tanke som har en motpol i den livlöse nakne man, liggande som en trasslig hög av ben och armar på scengolvets mitt. Han tycks bara vara kropp, skinn och ben, och länge tror jag att han är en docka föreställande den döde Karl V. Karl V är det nog, och död bör han vara enligt handlingen, men en levande kropp är det också, visar det sig. En död man som vet ett och annat hans efterlevande inte förstått. I det läget finns ingen åtskillnad mellan huvud och kropp.

Mäktig, känsloladdade ögonblick och gott nyttjad kör. Don Carlos är sevärd. Men det är lätt att tappa bort sig mellan de gripande ögonblicken, det är så mycket som ska gestaltas att en del inte hinner gestaltas alls och där uppstår en kyla som inte värms av de ibland teatraliska gesterna. Man får aldrig chans att riktigt in i hjärteroten känna hur händelser och reaktioner växer fram och slår ut utan hamnar så att säga ofta ovanför pipkragen.

don carlos posa tar.jpg

Opera av Giuseppe Verdi efter Friedrich Schillers drama
Scen: Göteborgsoperan
Regi: Staffan Valdemar Holm
Dirigent: Christian Badea
Ljus: Torben Lendorph
Scenografi, kostym: Bent Lykke Møller
Medverkande: Anders Lorentzson, Tomas Lind, Fredrik Zetterström, Mats Almgren, Annalena Persson, Susanne Resmark med flera
Göteborgsoperans kör och orkester
Extrakör
Föreställningen direktsänds av Sveriges radio P2 på lördag 27 november.

MEST LÄST