Stina Stoor ligger efter med veden. Den borde ha varit färdigkluven för flera veckor sedan för att hinna torka inför vintern. I stället har hon skrivit, och nu kommer hennes debutbok, novellsamlingen "Bli som folk". Till hösten lär intervjuer, författarsamtal och andra framträdanden stjäla ännu mer tid från arbetet i skogen.
Sedan beslutet att flytta tillbaka till hembyn, efter några kringflackande år, bor hon ett stenkast bort med man och två barn. Nu tar hon en paus från veden och dukar fram kaffe och hembakt tunnbröd med rökt sik och älgfilé på köksbordet i barndomshemmet i Västerbottens inland.
På den rutiga vaxduken ligger också några små föremål, udda för en icke invigd, men som får den som läst hennes bok att dra på mungiporna. De nednötta löständerna är hennes farmors, som Stina som barn sparade tillsammans med andra fynd i den gamla vedspisen vid rönnen och nu har vävt in i en av sina texter. I den lilla asken av brun plast gömmer sig en annan skatt, en guldtacka två sockerbitar stor, märkt "Swiss bank corporation"; den galenstora gåvan som flickan i en annan novell tvingas lämna tillbaka. Strax bakom huset ligger bokens sopsänka, där almyttjen (rallarrosen) skapar en djungel och trollsländorna inte ryms i händerna.
Hennes noveller är fast förankrade här, både i människorna hon skriver om och i språket; hon har skapat en egensinnig variant av västerbottniskan, en konstnärlig lek med inspiration från dialekten. Men vägen hit, till köksbordet i Balåliden där den ännu inte utgivna boken ligger färsk, var inte rak. Efter nian ville hon söka till estetiskt gymnasium, men föräldrarna vägrade.
Arbetslös och sjukskriven beskriver hon sig själv som "körd i botten" vid 25 års ålder. Skrivandet var fortfarande något hon gjorde i hemlighet, men några år senare bestämde hon sig för att skicka in sin allra första färdiga text till Umeå novelltävling - som hon vann. Året därpå, 2013, vann hon Sveriges Radios novellpris för sin andra novell och ett av de största förlagen hörde av sig och bad henne skriva det som nu har blivit "Bli som folk".
Under uppväxten var litteraturen helt frånvarande. Uppe på höjden med utsikt över nejderna längs Balån beskriver Stina Stoor hur hennes liv skiljde sig från det i husen på andra sidan ån. Där smälte snön tidigare, mat serverades på fasta tider och fikat var hembakt.
Anekdoterna om pappan är många - om hur han med förtjusning köpte hundvalpar, som han sällan lyckades göra jakthundar av, och hur han gärna eldade upp gamla lador och annat - och flera lever vidare i en eller annan form i novellerna.
I lågstadiet var det han som, på uppmaning av läraren, såg till att det fanns böcker att läsa. "Visst ska jäntan få läsa", sade han, åkte till kiosken och köpte alla böcker som fanns.
Beslutet att flytta hem igen beskriver Stina Stoor som en sista fajt. Inte så att hon tror att hon ensam kan väcka liv i en utdöende trakt, men något här - i landets till invånarantalet minsta kommun - håller på att gå förlorat och med litteraturen tänker hon sig att hon lägger ett karbonpapper över bygden och över sin uppväxt.
Bor: I Balåliden, Västerbotten.
Familj: Gift med Petter, två döttrar. Bror, mamma och pappa.
En bra sommardag: "En dag när jag har ro, ro att arbeta eller att inte arbeta. Att kunna spatsera runt ner vid ån utan att känna att jag borde göra något annat."
Framtidsplaner: Releasekalas på tunnbrödskaféet i Balfors en mil bort. "Jag har lovat tårta till alla för att det ska komma några." Till hösten väntar diverse framträdanden med anledning av boken och hon ska också bli klar med nästa bok.
Läser: "Nu läser jag om Thomas Bernhards 'Mina priser', mycket träffsäker. Gabriel Garcia Marquez 'Hundra år av ensamhet' är fantastisk, han unnar sig sådana vulgära språkliga utsvävningar. Birgitta Trotzig läste jag mycket för ett tag sedan. Jean Genets 'Tjuven och kärleken' har jag också läst om."
Livet i dag i Balåliden: "Livet här är inte tokroligt varje dag, men det finns en annan mening. Att kunna ta fram snöslungan när mamma har snöat in, så att hon kan åka och hälsa på pappa på demensboendet. Att kunna bada naken i ån, plocka hjortron eller få höra att det var fint att jag vävde in den gula tråden i mitten av jukkasbanden. "
Att komma till det alternativa Umeå: "Där mötte jag för första gången medelklassungdomar, killar med slarvigt knutna slipsar som läste böcker. Från att ha varit duktigast i klassen på att läsa, jag hade läst varenda Harlequin-roman som fanns i kiosken, var jag plötsligt helt fel. Redan på den första festen brände jag mina broar, uppklädd i kort tajt klänning och höga klackar. Det var ju min bild av storstan."
Om vad läsandet betyder: "Om man är som jag kan man läsa böcker för att hitta tecken på att man finns. Jag läste Tove Janssons 'Lyssnerskan för några dagar sedan. I förbifarten står det om någon som gör sig färdig för att gå på fest och sedan sitter i trappan och väntar på att det ska bli dags att gå. Plötsligt kommer jag ihåg, 'det har jag också gjort'. Det finns ett vittnesmål."
Om priser: "När jag fick prispengar, och sedan betalt i förskott för att skriva, då var det lättare att säga att det här är ett jobb, ett riktigt jobb."
