Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Forskaren Tobias Hübinette

Denna artikel ingår för dig som är kund.

"Minnet av ett homogent land lever kvar"

Under 1900-talet var Sverige möjligen det land som gick längst i att tvinga minoriteterna att överge sin egen kultur. Det menar Tobias Hübinette, forskare på Mångkulturellt centrum i Botkyrka.

Fram till 1800-talet var Sverige ett mångkulturellt land på många sätt, inte minst då man varit en stormakt med flera olika kulturer och språk.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

– Under stormaktstiden talades det massa olika språk i riksdagen.

Men vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hände något.

– Det var då man började formulera det vi kallar dagens svenskhet. Det var eliten, de högutbildade, forskarna och även politikerna, som lade tonvikt vid att hela Sverige skulle vara homogent.

Och man började med religionen.

– För att vara svensk skulle du vara kristen, och inte bara kristen utan också lutheran.

Alla skulle tala svenska, även samerna.

– Minoritetsspråken skulle bort och även dialekterna skulle slipas bort, säger Tobias Hübinette som menar att man i stort sett lyckades.

Den här homogeniseringsprocessen underlättades inte minst av den allmänna folkskolan som infördes i mitten av 1800-talet. För minoriteterna blev detta väldigt påtagligt.

– Barn blev till och med slagna om de pratade sitt eget modersmål i skolan. I vissa fall separerades barnen från familjerna och fick leva i fosterhem och på internatskolor för att lära sig det svenska språket. Det är väldigt smärtsamma processer dessa grupper vittnat om som ägde rum på den tiden.

Tobias Hübinette menar att Sveriges homogenisering möjligen gick längre än i övriga västvärlden.

– Det var görbart i Sverige eftersom våra minoriteter var ganska få till antalet jämfört med till exempel Storbritannien och Frankrike. Efter alla religionskrig under tidigare sekel hade man i dessa länder förstått att det inte är möjligt att homogenisera hela befolkningen. Inte heller i Norge blev det en sådan extrem homogenisering eftersom deras samiska befolkning var större.

Men vad betyder egentligen svenskhet?

– Det kan ha två betydelser. Antingen handlar det om alla som bor inom Sveriges gränser eller så står det för majoritetsbefolkningen. Det är de två synsätten som oftast dominerar i debatten.

Men någon mer detaljerad definition än så verkar ingen kunna ge.

– SD verkar hänvisa till en slags common sense-förståelse som alla har inom sig och på det viset vill man slippa diskussioner om exempelvis religion eller språk.

Ett exempel är också att norska och svenska ansågs vara samma språk fram tills unionsupplösningen.

– Men efter upplösningen framhävdes språken som skilda från varandra.

Varför strävar man efter en homogenisering av ett land?

– Det är positivt för överheten eftersom det är lättare att styra landet. Dessutom är det troligen lättare att få folk att betala skatt om man vet att det går till sådana som en själv.

Länder som USA och Storbritannien har gått en helt annan väg när det gäller invandring.

– De har inte homogeniserat sina länder utan snarare överlåtit saker som kultur, språk och religion till minoriteterna själva. Bara alla följer de lagar som råder inom landet.

I slutet av 90-talet skiftade även Sverige väg, från homogenisering till heterogenisering. Det tydligaste uttrycket var att Sveriges fem minoriteter, judar, romer, samer, tornedalingar och Sverigefinnar, officiellt accepterades som minoriteter med rätt till sig eget språk och kultur.

– Eliten skiftade tänk igen, men fortfarande lever minnet av ett homogent Sverige kvar i folkdjupen.

Tobias Hübinette menar att mångkultur är ofrånkomligt i det moderna samhället.

– Globaliseringen, konflikterna i tredje världen, vi har ett helt paket från omvärlden som gör att vi påverkas.

Kan man känna sig både svensk och exempelvis same?

– Förr gick det inte att göra så eftersom många tvingades lägga sin minoritetsbakgrund åt sidan. Men idag finns det flera, inte minst utomeuropeiska personer, som verkligen ser sig som både svenskar och något annat samtidigt.