En vandring genom årtusenden

Västerut från E6 in bland slättlandskapts gårdar går vägen mot Orrekläpp. Efter en knapp kilometer dyker den lilla parkeringsplatsen upp. En rödmålad stolpe signalerar vandringsled och en karta ger information: i två slingor, en på var sida om vägen går Vandring i världsarv.

Mejerivägen, tidigare som namnet anger vägen till Mejeriet här vid Ryk, är numera en gräsbevuxen stig i kanten mellan skog och åker. En kort promenad och den första ristningen dyker upp. På en brant berghäll glider skeppen fram i skuggorna från lövverket. 40 stycken. En bit längre fram en människofigur med olika tillbehör, den kände shamanen på Lövåsen.

– Där uppe är julgranen, påpekar våra guider.

– Det är den vi har i loggan.

Skuggor och vatten gör ett försök att förvilla men till slut har vi lokaliserat ett träd på hällens övre del. Det återfinns mycket riktigt i logotypen till Vandring i världsarv.

Våra guider är ledens initiativtagare, alla boende i området: Agneta Andersson, Ulla Korström och Britt Limdal Hansson. Fast guider vill de inte kalla sig. De ställer visserligen upp och ledsagar den som vill, medan de berättar om världsarvet, naturen och bilderna. Men guide är för pretentiöst, säger de. De nöjer sig med att vara vandringsledare.

Men de flesta besökare går på egen hand. Trästolparna visar vägen och informationstavlor berättar. Det var detta de tre ville uppnå. De visste att det fanns sevärda ristningar i området, men de var otillgängliga och delvis överväxta.

Nu lägger de, tillsammans med sina familjer och andra markägare, ned ett antal ideella arbetstimmar om året på leden, men får bidrag från länsstyrelsen och kommunen för sådant som material och drivmedel. Besökare får i gengäld en natur- och kulturupplevelse.

– Här har varit bebott i 8000 år, berättar våra vandringsledare, och påminner om att åkrarna runt oss varit havsbotten.

I dag känns havet avlägset. Här är genuint jordbrukslandskap. Silon på Kyrkoryk., där Britt Limdal Hansson bor syns vida omkring. Fälten breder ut sig bort mot de välkända parabolerna vid den numera nedlagda satellitstationen. På hösten när havren börjar mogna känns det som att gå i havreåkern, berättar de.

Det kan man lätt tänka sig, inser vi, när vägen stryker tätt, tätt invid åkern. En bro över Gerumbäcken hör till investeringarna för leden - att kräva av vandrare att de ska balansera på gamla stolpar är inte bästa sättet att göra världsarvet tillgängligt.

På andra sidan bäcken ligger Gerumhällen, också kallad Runohällen därför att man tidigare trodde att det var runor inristade. Till skillnad från Lövåsen är den inte imålad; ögat får söka i bergets skrovligheter efter bilder. Inte alltid lätt, men med kunskapen från Lövåsen om vad man kan förvänta sig går det lättare. En hink finns också för den som vill hämta vatten ur bäcken och hälla över hällen. Det får ristningarna att framträda på ett annat sätt.

Här finns massor av skepp och figurer och så den ovanliga stora bilden av en hög stång med mindre föremål som hänger runtom – av nutida fantasi döpt till Slänggungan eller Midsommarstången.

Leden tar oss över bilvägen och in mot ett högre bergsområde på andra sidan. Här ligger Sotehällarna, med flera mycket ovanliga motiv. Den stora nätfiguren är helt unik, kanske föreställer den bronsåldersmänniskornas bild av världen, har man tänkt sig.

Vi passerar Processionen, också den mycket ovanlig, och stigen blir allt brantare. Förbi voltigörer leder den, högre och högre. Den doftar sommar om växtligheten och plötsligt står vi framför en modern ruinhög av bräder och murbruk i skogskanten. Här bodde under tidigt 1900-tal stenhuggaren Karl Magnusson, en uppfinningsrik man som bland byggde ett vindkraftverk av plåttunnor och kardanen från en T-Ford, berättar tavlan. På 50-talet flyttade han till sin son i Floda, huset förföll och har nu rasat samman.

Strax ovanför på berget ligger anhalten Utsikten, men en mäktig vy över världsarvet. Den som står här ser i ett ögonkast vad Unesco menade när området togs upp som världsarv 1994: att det var ett kulturarv av intresse för hela världen på grund av den långa kontinuiteten av mänsklig närvaro. Med Karl Magnussons 1900-talshus bakom oss, alla de ristade hällarna litet varstans runt, åkermarken framför oss och längre bort den moderna satellitanläggningen blir det mycket tydligt.

I skogen strax nedanför Magnussons hus öppnar sig ett litet gärde och skogsbrynet på andra sidan når vi resterna av Mjölnartorpet. Här bodde mjölnaren Herbert Andreasson och hans hustru Amalia Mattiasdotter på 1890-talet. Ladugårdsgrunden skymtar en bit längre bort och efter några minuters promenad dyker kvarnruinen upp. I dag ligger de mäktiga stenarna, allt som är kvar av den en gång åttaarmande väderkvarnen, i ett stilla skogslandskap. När kvarnen var i drift låg den öppnare och mer vindutsatt. Granskogen är planterad på senare tid. Då var här kala berg och ljunghedar

Stigen ner mot slätten är brant. Det kan inte ha varit lätt att transportera säd och mjöl här. Kanske var det skälet till att kvarnen kom att flyttas längre ner mot slätten.

LÄS MER: Vandring i världsarv (extern länk)

Marita Adamsson

marita.adamsson@stnb.se