Helena Andersson och den ett år äldre systern Ulrika Andersson stod hemma i badrummet i familjens villa i Ekudden i Mariestad. Det var en lördagskväll i juni 1992.
Systrarna gjorde sig i ordning för den gemensamma kompisens inflyttningsfest.
– Hon vänder sig om och säger "Är jag fin så här?", berättar Ulrika.
Minnetär ett av de starkaste Ulrika har av sin syster. Det är också ett av det sista. Några timmar senare var Helena försvunnen.
– Jag ser det så klart. Men jag är så rädd ibland att mina egna bilder suddas ut, de kan jag ju aldrig få tillbaka. Men de gör ju inte det.
Systerns rum var tomt
Nu har det gått över 24 år sedan Helena försvann.
Systrarna Andersson hade varit på den där inflyttningsfesten. När Ulrika gick hem valde Helena att gå vidare till Stadshotellet i Mariestad.
– Jag hade kontakt med henne under kvällen. Jag pratade med henne och väntade på att hon skulle komma hem. Jag sa till henne att ta en taxi hem. Varför vet jag inte, vi tog aldrig taxi. Hon hade glömt sin plånbok hemma hos vår gemensamma kompis så jag la min plånbok innanför dörren, berättar Ulrika.
Hon bad Helena att väcka henne när hon kom hem.
– Vi brukade göra så. Sedan satt vi uppe och drack te och pratade om allt som hade hänt.
Ulrika blev inte väckt.
Och när hon vaknade nästa morgon var Helenas rum tomt.
Många tankar snurrade i huvudet på Ulrika. Kunde Helena ha ringt hem utan att hon vaknat? Hade hon följt med en kompis hem? Eller den där killen hon haft ihop det lite med – var hon där?
– Att det skulle ha hänt henne något... Jag tror inte att jag fick fram det i mitt huvud.
Helena var ingenstans
Ulrika började ringa runt men Helena var ingenstans. Kompisarna hjälptes åt att leta men de hittade henne inte.
Samtidigt var Helena och Ulrikas mamma och pappa i familjens landställe – ovetande om vad som hände.
– Det var mitt mål. Jag måste hitta henne, hon måste komma hem innan mamma och pappa kommer, berättar Ulrika om tankarna.
Dessutom var detta innan man hade mobiltelefoner.
– Jag kunde inte nå dem. Men det var det sista jag ville, bekymra dem. Jag ville veta var hon var innan de kom hem. Jag ville inte säga till dem att jag inte visste var hon var.
Men på söndagskvällen kom föräldrarna tillslut.
– Det gör ont. Bilderna fladdrar i huvudet när jag berättar om det, säger Ulrika.
Hon gör en paus i berättandet och tar sedan ett djupt andetag innan hon fortsätter.
– Jag fick gå ut och möta dem och berätta att jag inte vet var Helena är. Det är det värsta du kan berätta för en mamma och en pappa - att du inte vet var deras yngsta dotter är. Och min lillasyster. Det var mitt ansvar att veta var hon var, säger Ulrika och fortsätter.
– Mamma bara ställde ner väskorna. Hon vände sig sedan om och sa "åk till polisen. Hon kommer aldrig mer komma hem". Hon förstod ju direkt.
För polisen fick Ulrika berätta vilken väg systrarna brukadeta när de gickhem från stan, en promenad på ungefär en kvart. Medan familjen åkte hem och väntade sökte polisen, med hjälp av en hund, av denna sträcka.
– Det går inte alls lång tid. Sedan står han på trappan och ringer på vår dörr. Då har hunden hittat hennes ena sko. Det var hundra meter från mammas och pappas hus.
"Börja lära sig att andas igen"
Då började Ulrika förstå att något hade hänt. Hon beskriver den kommande perioden med ordet "kaos".
Nästa dag fortsatte sökandet:
– Vi hittar hennes andra sko och hennes ringar. Sedan är det inget mer som har hittats, säger Ulrika.
– Därifrån fick man börja lära sig att andas igen. Till att börja med ville man bara finnas hemma för någonstans väntade jag på henne. Min mamma förstod kanske mer men jag förnekade det. Jag kunde inte acceptera att hon inte skulle komma hem.
Har du accepterat det i dag? – En del av mig har kanske gjort det, när jag går till mitt förstånd. Samtidigt vill jag inte att hon ska finnas någonstans heller efter 25 år, där hon inte vill vara. Man läser ju om de där fallen där folk har hållits instängda. Det är klart att jag inte vill att hon ska ha det så. Jag förstår i dag att hon inte kommer komma hem.
Tar minut för minut
Detta var starten på i princip två år av bara sorg.
– Jagville inte göra något. Hon fanns ju ändå inte.
Hur tog du dig igenom det? – Om du hade frågat mig det innan detta hände så hade jag svarat att "det skulle jag aldrig klara. Då skulle min kropp stängas av skulle jag tro". Men den gör inte det. Att jag skulle klara av att leva så här många år med att hon är försvunnen hade jag aldrig trott. Då stod jag inte ut en dag till. Då stod jag inte ut överhuvudtaget, säger Ulrika.
– Men... Till att börja med tar man minut för minut. Timme för timme. Dag för dag.
Ulrika berättar också om känslan att hon mitt i allt var tvungen att vara stark - för familjens skull.
– Vi var tvungna att finnas där för varandra. Stötta varandra. Men det var tungt. Det var många dagar som var... Helt hemska.
År 1994 födde Ulrika en son.
– När jag väntade barn så kände jag någonstans att mitt liv kommer inte vara helt meningslöst. Jag får en chans till en ny mening imitt liv, som jag självklart var livrädd för. Men det var första gången jag kunde känna glädje på riktigt, säger Ulrika och beskriver det som två faser.
– Jag har ett liv före Helena försvann och sedan har jag byggt upp ett nytt liv efter, där jag lever med en ständig saknad efter henne. Det gör liksom ont. Men jag har fått meningsfulla saker att fylla mitt liv med. Men sorgen efter henne ersätts ju aldrig. Jag har ju fått lära mig att leva med den här sorgen.
"Min energi går åt till att sakna henne"
För Ulrika är det saknaden och ovissheten som är det värsta.
– Jag har ingen orkatt engagera mig i vem den här personen är som har gjort det här. För mig är det en så ondskefull, hemsk och vidrig människa så jag kan känna lite att den personen orkar jag inte lägga någon energi på överhuvudtaget. Min energi går åt till att sakna henne. Allt hon ville uppleva, allt hon inte har fått uppleva. Alla runt mig som inte har fått möjligheten att få träffa min lillasyster. Att mina barn inte har fått träffa henne, det är sådant som gör mest ont, säger Ulrika och fortsätter.
– Det är så orättvis att en sådan här person ska bestämma hennes öde.
Tycker du inte att han ska få sitt straff? – Absolut, så klart tycker jag det men det finns inga tillräckliga straff som jag tycker att han ska få genomlida efter att ha gjort en sådan här sak.
Brottet utreds av polisen i Skaraborg. Lars Johansson, chef för polisens enhet för grova brott i Skaraborg,berättar att det är ett omfattande fall.
– Det kommer in lite tips och det finns flera spår som vi har jobbat efter, säger han men betonar samtidigt att det inte pågår ett aktivt arbete just nu.
Tipsen brukar komma i samband med att mordet uppmärksammas i media.
– De var intressanta i början men sedan har det svalnat. Det primära vi har arbetat med nu är att hitta en kropp för att överhuvudtaget konstatera om det är ett brott. Är det inte mord så är det preskriberat.
Vad lutar det åt? – Det är rubricerat som mord men så länge vi inte har kroppen vet vi ju inte.
"Min andra halva är borta"
Ulrika och Helena stod varandra oerhört nära.
– Vi gjorde allting tillsammans. Vi umgicks som bästisar. Vi hade en jättefin relation, säger Ulrika och fortsätter.
– Hon var halva jag. Min andra halva är borta.
Ulrika påminns av Helena hela tiden.
– Jag överdriver inte om jag säger att jag tänker på henne varje dag. Hon finns så i mitt liv. Det kan vara en promenad och att löven faller. Då tänker jag på en promenad som vi tog och hon kommenterade det. Det är i det lilla. Det kan vara i matlagningen, det kan vara i en människas sägning som man så väl känner igen. Man ser någon som är lik henne, man hör en röst någonstans och man bara "å det låter likt henne". Och saknaden förstås som aldrig släpper.
"Jag vet inte hur jag ska hinna allt"
Ulrika beskriver Helena som väldigt nöjd med livet.
– Hon hade hur mycket framtidsplaner som helst, hon visste på riktigt inte hur hon skulle hinna göra allt. Hon sa det till mig helgen innan: "Jag vet inte hur jag ska hinna allt".
Systrarna hade kommit hem efter att ha båtluffat i Grekland bara några veckor innan Helena försvann. De skulle bara jobba över sommaren och sedan väntade nya resor. Men samtidigt började Helena planera för sitt liv.
– Planen då var att utbilda sig till lärare.
Livsglädjen kanske kom från barndomen. När Helena var fyra-fem år hade hon en hjärntumör.
– Men den besegrade hon. Det var så klart en väldigt turbulent tid. Jag och vår andra syster förstod kanske inte hur allvarligt sjuk hon var. För mamma och pappa var den tiden hemsk så klart.
Ulrika berättar att det stora ärret i nacken påminde Helena om vad hon varit med, även om ärret doldes av det tjocka håret.
– Jag tror att människor förändras när de går igenom svåra saker. Man får andra perspektiv. Man tänker lite annorlunda. Man värdesätter kanske andra saker. Kanske lite omedvetet. Jag vet inte hur hon hade blivit om hon inte hade gått igenom det här. Men jag tror att man präglas lite som människa när man går igenom svåra saker.
"Det är vi skyldiga henne"
Mitt i sorgen kämpar Ulrika för att Helenas fall ska lösas. I dag utreds fallet av polisen i Skövde men hon vill att polisens Kalla Fall-grupp i Göteborg ska ta över ärendet.
– Jag har en önskanom att det ska gås igenom i Göteborg. Jag vet att gruppen finns och jag tycker att det är hennes rättighet att de ska ta sig tid att titta på det.
Lars Johanssonär inte helt främmande för att lämna över det till Kalla Fall-gruppen.
– Det är bra om någon ytterligare tittar på det, säger han.
Det är för systerns skull Ulrika orkar kämpa, trots den ständiga sorgen.
– Det är vi skyldiga henne, att inte bara lägga ner och vara nöjda med att det är som det är. Jag försöker göra det jag kan.
Ulrika vill först och främst att Helena hittas.
– Människor säger till mig att om jag får reda på var hon finns så har jag ju någonstans att rikta min sorg. Men att gå med den här ovissheten och hela tiden fundera... Många som tittar upp mot himlen en stjärnklar natt kanske bara tänker att det är fantastiskt vackert. Jag brukar alltid titta upp och så tänker jag "Var är du? Under det här valvet någonstans finns ju du med." Någonstans är hon ju. Det blir så oändligt på något sätt. Det finns inget att ta på eftersom jag inte vet var hon finns.
VET DU NÅGOT OM HELENAS FÖRSVINNANDE? TIPSA POLISEN PÅ 114 14.
