Cellisten Elisabeth Wiklander från Uddevalla bor och arbetar i London sedan fyra år tillbaka.
– Vi brukar repa vid Trinity Church Square i Henry Wood Hall. Då går vi ofta till Borough market och äter lunch efteråt. I går var jag tack och lov inte där.
När det misstänkta terrordådet begicks satt Elisabeth Wiklander i bilen på väg hem från en föreställning.
– Vi hade spelat traviatan, jag var på motorvägen alldeles utanför London och skulle köra av från M23 in på A23. Då var klockan precis efter tio.
När hon kom in i London såg hon flera utryckningsfordon stå längs med vägen.
– Det stod checkpoints med fem, sex ambulanser med blåljus men jag såg ingen olycka. Visst var det lördag, men då tänkte jag att någonting måste ha hänt.
När hon slutligen kom in i staden och fram till bostaden ringde hon pojkvännen direkt.
– Mest för att jag hade mycket att bära. Han var alldeles blek i ansiktet och berättade att det precis varit ännu en attack. Det var nästan läskigt att gå hem den lilla biten från parkeringen till mitt hus. Det var massor med folk som blivit pushade söderut från London Bridge. Fullständig trafikstockning med bilar som inte kunde komma någonstans. Massor med civila polisbilar och ambulanser, tre stora brandbilar, poliser armerade till tänderna.
Under kvällen följde Elisabeth Wiklander och pojkvännen det som hände från deras fönster.
– Vi har uppe halva natten så vi har faktiskt inte sovit, berättar hon.
Hur kommer du att påverkas av det som hände i London i går?
– Efter det som hände i Westminister där vi är så ofta, skrev tidningarna redan dagen efter att folk satt på caféerna igen som vanligt. Det var nästan så att man kunde tro att det inte hade skett. Det var som en knäpp på näsan åt terroristerna. Livet går vidare. Jag misstänker att samma attityd kommer att appliceras den här gången.
