Bara några steg från parkeringen vid det gamla bruksområdet gömmer sig oasen som rymmer så mycket historia.
En rad av stenar går i en böj över älven, den behövdes för att stoppa timret så det inte fortsatte nedströms.
De dykdalber som också motade det står fortfarande på rad, frätta av tidens tand. I högar längs älven ligger stenar som plockats upp för hundratals år sedan för att ge fri passage i älvfåran.
– Ett jättehäftigt område, säger arkeolog Gunilla Roos på länsstyrelsen i Västra Götaland som inventerat flottningslämningarna i Västra Götaland.
Vackert är det också. Och tyst. Bortsett från fågelsången och ljudet av älvens strömmande runt stenarna här och där i älvfåran. De har i nutid lagts ut igen för laxfiskets skull. Lövverket filtrerar solstrålarna och temperaturen är behaglig. Vi följer stigen där gräset är slaget.
– De flesta tänker nog inte på att vi haft flottning så långt söderut. Vi visste inte heller att den var så omfattande just i Örekilsälven även om vattendomar och annat kollats.
Ändå pågick flottningen genom Dalsland och Bohuslän längs Örekilsälven i århundraden. På en ganska liten yta längs älven just där den slingrar sig genom Munkedal har Gunilla Roos hittat många lämningar. Trots tidigare inventeringar har ingen brytt sig om vattendragen.
Redan 1672 gav kungen order om att Örekilsälven skulle rensas. Tretton år senare kom de 5 000 riksdalerna som gjorde det möjligt. Det var mycket pengar på den tiden.
Upprensningen gav fri väg för stockarna ner till sågverken längs älven, de som sedan ersattes av massaindustrin. 1873 startade Munkedals pappersbruk produktionen, köpte skog och flottade timmer till den egna hamnen vid bruket. Först 1966 upphörde flottningen när Munkedals AB ålades att förbättra reningsverket efter för mycket utsläpp i Gullmarn. Då började man köpa in pappersmassa i stället.
– Jag har pratat med några som fortfarande minns hur det var. Bland annat en man som är 94 år nu, säger Gunilla Roos.
Hon har varit ensam om arbetet medan någon annan tagit sig an kraftverk, kvarnar och dammar.
– Jag spanar efter resterna. De som finns kvar.
Och det finns mer lämningar än hon trodde, framförallt söder om Kärnsjön och just i Munkedal. Flera månaders arbete längs Örekilsälven har gett resultat.
– Det är så fint här. Ibland har jag inte kommit vidare utan fått klättra uppåt och runt där det varit svårtillgängligt. Att det varit fysiskt krävande är bara bra, säger hon och skrattar.
Här vid bruket visar raka stenkanter var kajen låg och både väg och järnväg gick fram hit. Elva dykdalbar motade timret från land. Det är knippen om fem långa träpålar med järnband runt och finns bara här längs hela sträckan. En bit bort är järnringar inbankade i stenar i älven.
Till sin hjälp har hon haft gamla lantmäterikartor och drömmen är fortfarande att hitta några av timmerrännorna, en sån ska ha funnits i länet enligt kartorna.
– Jag tror inte att folk som fiskar eller rastar sina hundar här tänker på vad som finns men det här är ett stycke svensk historia.
Gunilla Roos talar om att kanske öka tillgängligheten och sätta upp informationsskyltar.
– Det skulle vara önskvärt men så långt har vi inte kommit. Men det är bra att vattenvårdare nu kan gå in i registren när de vill åtgärda något och direkt se var det är möjligt.
Efter att riksdagen beslutat om de svenska miljömålen har vatten- och naturvårdare har arbetat gemensamt för en frisk och levande vattenmiljö i hela landet. Som arkeolog ska Gunilla Roos för länsstyrelsen i Västra Götalands del välja ut vad som ska bevaras av flottningslämningar.
För det handlar både om att bevara och att släppa efter, som till exempel när laxen i ett område måste räddas. På liknande sätt kan vattenvårdarna behöva backa när det gäller att bevara kulturhistoria för kommande generationer.
