"Det här är mitt sommarparadis"

Sommaren brukade vara den tid på året då Eva Fock hade som mest att göra. Som ansvarig för Turistbyrån i Trollhättan var dagarna fyllda av att serva turister och hon har alltid jobbat under Fallens dagar. Långledighet var inte att tänka på. Det var tre veckors semester i augusti, och resterande semesterdagar användes utspritt under resten av året. Sommarstugan på den bohuslänska kusten besöktes ett par veckor under sommaren, under helger och strödagar.

Men nu har ett nytt kapitel börjat för Eva. I mars tidigare i år tog hon klivet över till pensionärstillvaron, och nu finns det desto mer tid för henne att njuta av sitt smultronställe. En brunvitmålad västkuststuga i det lilla samhället Dragsmark strax utanför Fiskebäckskil, med havsutsikt och blommande trädgård. En vackrare sommaridyll får man leta efter, tänker vi där vi far fram längs den slingrande grusvägen som leder fram till huset.

Det är mitten av juli vid vårt besök, och Eva och hennes man Anders är inne på sin andra månad här. De varvar tvåveckorsperioder med Anders bror, som de delar huset med. Däremellan är de i villan hemma i Slätterna, mellan Åsaka och Upphärad. Kalendern är vita oskrivna blad och nu börjar Eva komma in i semesterlunken. – Det känns fortfarande lite ovant, men jag börjar vänja mig. Det är första sommaren som jag kan slappna av och ha ledigt på riktigt, säger Eva leende, där hon möter upp på gräsmattan. Lite livat är det ändå. Vi slår oss ner kring altanbordet, där Eva dukar upp med kaffe och hembakat. Springande fötter i trappan till och från huset går i ett. Eva och Anders dotter Elisabeth och sonen Andreas med respektive och barnbarn är på besök, och både huset och lillstugan på tomten är fullt för tillfället. Nästa period i augusti kommer dottern Linda med familj. Alla tre barnen med familjer bor i Stockholm, och trots att döttrarna har stugor i Roslagens skärgård är ett besök i stugan på västkusten ett måste för både dem och sonen. Så länge de har funnits har stugan också gjort det. – Vi är totalt elva personer nu, men det är bara trevligt. Det här är allas hus och vi hjälps åt och gör allting tillsammans, säger Eva.

Stugan har en speciell plats i hennes hjärta. Första gången hon satte sin fot här var 1970, efter att hon och Anders hade träffats i slutet av 1969. Det är Sven, hans pappa och Evas svärfar som själv har byggt stugan, och i år är det 48:e sommaren som hon spenderar här. – Det är inte klokt vad tiden går, men så är det. Eftersom jag har varit här större delen av mitt liv betyder huset väldigt mycket för mig. Min svärfar har snickrat varenda detalj för hand, det var hans avkoppling från chefsjobbet på Saab som han hade. Minnena sitter i väggarna och det har alltid varit familjens samlingspunkt på sommaren. Stugan har gått i arv och det är väldigt viktigt för oss att ta hand om det. Ögonblicket senare dyker Anders upp för trappan, med en låda makrill på axeln. – Det blir lagom till lunch, säger han glatt och går vidare in i huset för att rensa dagens fångst.

Fiska, ta en tur med segelbåten, påta i trädgården, sola, bada, grilla, umgås, njuta ... Det är vad dagarna här går ut på. Med en och annan utflykt. – Vi brukar ta cyklarna iväg till Fiskebäckskil när vi känner för det. Där är fint att strosa omkring på bryggan och sitta vid en uteservering. Men allra helst är vi här hemma, säger Eva. Favoritplatsen ligger nere vid vattnet, ett par minuters gångväg från huset. Där har Eva och hennes familj en alldeles egen brygga. Det är dit de springande fötterna begett sig visar det sig, när vi kommer ner till badplatsen. I solstolar och på filtar längs berget, längs vattenbrynet och på den lilla stranden, har Evas barn, barnbarn, svärdöttrar och svärson funnit sig tillrätta för dagen. – Det här är paradiset, jag tror att vi kommer stanna här större delen av dagen. Men jag planerar ingenting, jag tar dagen som den kommer. Nu när jag kan, säger Eva leende, och tittar ut över det glittrande vattnet.