Stockholm läker såren

ANNONS
|

Tusentals lappar fladdrar i den kalla vinden vid Åhléns. Vindpustar får en och annan att lossna och singla ned på Drottninggatan. De trampas ned i den blöta stenläggningen av människor som stannat till för att titta och sörja. Men fler lappar sätts upp än vad vinden hinner riva ner. Tillsammans utgör de närmast ett analogt Twitter-flöde; spretiga tankar som ger en inblick i känslorna efter dådet den sjunde april.

Det är onsdag, fem dagar efter attacken. På Drottninggatan är det fullt med folk som vanligt. Poliser med kulsprutepistoler och rosor nerstuckna i bältena har uppsikt över folkmassan. De platser där människor mist livet är fyllda med blommor, hälsningar och gravljus. Tidigt varje morgon tänds ljusen av väktarna som patrullerar platsen. Vid en av blomsteröarna ligger tuggleksaker och små hundgosedjur. Där dog hunden Iggy.

ANNONS

Täcks nu av blommor och hälsningar

Lastbilen kapades på Adolf Fredriks kyrkogata, en tvärgata till Drottninggatan, ungefär 600 meter från Åhlénshuset. För att ta sig hela vägen ner till Åhléns behövde lastbilen forcera åtminstone fyra par av de massiva lejonformade betongsuggorna som står uppställda på gatan. Även de täcks nu av blommor och hälsningar.

Nere vid Åhléns står nioåriga Ida Cyrus Ahlén, hennes två år yngre bror Arvid och deras pappa Måns Ahlén framför väggen med lapparna. De är här för att titta på platsen och skriva en hälsning.

– Jag ville att de skulle få se detta själva, få uppleva det på plats och se vilken stor betydelse det här har för människor. De har nog inte riktigt förstått hur stort det här är, säger Måns Ahlén.

Arvid ritade ett hjärta men lappen har blåst bort. Ida har precis satt upp sin lapp.

– Jag skrev ”peace”. Det är tråkigt att så många människor dog men fint att se så många människor som bryr sig om varandra, säger hon.

Självklart att prata med barnen

För Måns Ahlén var det självklart att prata om det inträffade med barnen och inte försöka hålla informationen ifrån dem.

– Eftersom det var ett barn inblandat blev framför allt min dotter tagen av det. Vi försöker att prata om det, om fakta och sedan ge stöd när de blir ledsna. Vi försöker att inte dölja något. Det går inte. Floden av information är så kraftfull. Vi vill inte dölja det heller. De måste också få vara en del av sammanhanget, säger Måns Åhlén.

ANNONS

Väggen med lapparna ger uttryck för alla möjliga tankar. Det är citat om att vara starka tillsammans, religionskritik, sorg, ilska och kärlek. Det är hälsningar från andra länder, en fröpåse är ditnålad för att symbolisera vägen framåt, någon skriver att myndigheter och polis svikit medborgarna genom att tillåta invandring. Alla möjliga tankar ryms; bara vinden modererar samtalet. Kanske kan lapparna ge någon sorts kollektiv bild av stockholmarnas tankar och känslor, dagarna efter dådet.

Bilden har spridits världen över

Bilden med det lilla korvståndet framför den rykande lastbilen vars front kört in genom väggen på Åhléns har spridits världen över sedan attentatet. Ståndet klarade sig utan en skråma. Det gjorde också Angel Damian, som arbetade där när dådet skedde. Han hade hörlurar på sig och märkte därför inte vad som hände förrän lastbilen körde in i husets sida bara en meter från honom. Nu är han tillbaka och arbetar tillsammans med sin kollega Gilberto Rodriguez. De får kramar, blombuketter och är ständigt påpassade av förbipasserande.

– Det var en jävla tur att du klarade dig. Du har någon däruppe som vakar över dig, ropar en man glatt till Angel Damian.

En kvinna upplyser honom om att hon har en dotter som är 15 år och verkar sondera terrängen för ett möjligt giftermål. Själv vill Angel inte tänka så mycket på det inträffade alls. Han vill bara komma tillbaka till ett normalt liv så fort som möjligt.

ANNONS

– Jag vill inte komma ihåg. Det är inte roligt. Jag vill bara fortsätta mitt liv. Dessutom såg jag nästan inget. Jag bara sprang på en gång. Jag vill inte stanna och titta på vad det var som hände, säger han.

Var ensam när lastbilen kom

Angel Damian arbetar alla vardagspass tillsammans med Gilberto Rodriguez. Men när lastbilen kom var han ensam, Gilberto hade rast och var nere i korvståndets lilla källarlokal i närheten. Egentligen är det märkligt att varken de eller vagnen kom till skada.

– Lastbilen var bara fem centimeter bort. Alla som kommer frågar hur det är och om allt gått bra. Folk är jättesnälla, säger Gilberto.

Korvståndet ägs av Peter Johansson. Även han befann sig i den lilla källarlokalen i närheten. När Angel ringde och berättat vad som hänt tänkte han direkt att det var ett terrordåd.

– När jag kom upp hit var det kaos. Jag har gått och tänkt på den här grejen. Att om det händer så händer det här. Det är här som folk samlas. Jag har tänkt att det skulle vara en personbil men nu kom det en lastbil i stället, säger han.

Den enda från Stockholm

Hälsningarna till elvaåriga Ebba Åkerlund finns överallt. Hon var det enda barnet bland de omkomna och dessutom den enda från Stockholm. Tillsammans med belgiska Maïlys Dereymaeker, britten Chris Bevington och Lena Wahlberg från Ljungskile blev de dådets dödsoffer.

ANNONS

Ebba Åkerlund skulle möta sin mamma i centrum den där fredagseftermiddagen. Hon kom direkt från skolan Campus Manilla ute på Djurgården. Skolan är inrymd i stora 1800-talsbyggnader och ligger vackert vid vattnet med utsikt söderut mot Nacka och Kvarnholmen. Den har bara funnits där i några år, i lokalerna fanns tidigare Manillaskolan för döva och hörselskadade barn. Det har gett upphov till ett rykte på sociala medier om att Ebba Åkerlund var döv. Det var hon inte.

"Försöker att inte känna så mycket"

Skolans rektor Maija Möller Grimakova står utanför skolans huvudbyggnad och ska just avsluta arbetsdagen. För henne har dagarna efter dådet handlat om att stålsätta sig och fokusera på att hantera situationen.

– Jag måste leda skolan genom den här svåra tiden. Jag försöker att inte känna så mycket. Känslorna stängs av. De kommer senare. Fråga om två veckor igen, säger hon.

Campus Manilla har runt 500 grundskoleelever och 200 på gymnasiet. Trots mängden elever kände Maija Möller Grimakova väl till Ebba Åkerlund.

– Det är klart att jag visste vem hon var. Hon var svår att inte lägga märke till. Allt från hennes fina hår till hennes glada humör. Ebba var en sådan elev som man minns. Hon var en väldigt fin tjej, hon gick till final i en mattetävling och spelade basket på fritiden. Hon var social, glad, full av energi och livet, säger hon.

ANNONS

"Frågade andra om någon sett henne"

Själv befann sig Maija Möller Grimakova i Singapore på en kurs när nyheten om en terrorattack i Stockholm nådde henne. Ganska snart såg hon på Facebook att Ebba saknades.

– Vi ringde runt och frågade andra om någon sett henne. Då blev jag orolig att något hänt. Vi hoppades självklart på det bästa men befarade det värsta.

Maija Möller Grimakova har varit nere vid Åhléns men undviker att återvända dit.

– Där är det svårt att hålla tårarna tillbaka. Där kommer alla känslorna på en gång. När jag var där så minns jag Ebba som hon var. Det finns dessutom hälsningar från många av mina andra elever. Jag ser ju vilka det är som skrivit. Då blir det ännu svårare att trycka tillbaka känslorna och hålla modet uppe.

Hyllas efter dådet

Både räddningsinsatsen och det polisiära arbetet har hyllats unisont efter dådet. Det tog bara minuter för polis och räddningstjänst att komma till platsen. Snabbt där var också personal från CityAkuten, som ligger i närheten av Drottninggatan. Bilden på hur läkaren Joakim Nordahl går med tom blick samtidigt som dödsoffer ligger täckta av gula filter bakom honom har synts överallt.

Joakim Nordahl är tillbaka på jobbet. Han är lågmäld, eftertänksam och har en läkares distans när det gäller att analysera hur terrordådet påverkat honom själv.

ANNONS

– Någon typ av reaktion tror jag att alla får. För min del kände jag dagen efter att jag blev väldigt trött och inte fick något gjort. Det blir någon typ av urladdning.

"En ofattbar situation"

Joakim Nordahl har själv arbetat på akutmottagningar och tagit hand om trauman och trafikolyckor, vilket innebär skador som liknar dem på Drottninggatan.

– Skillnaden nu var omständigheterna. Det är en ganska ofattbar situation och kanske är det därför som det tar längre tid att bearbeta. Det är svårt att förstå hur någon kan handla på det här sättet.

Ett av CityAkutens fikarum har utsikt över Drottninggatan. På fredagseftermiddagen hade de flesta i personalen gått hem. Några dröjde sig kvar. När de hörde att något hänt tittade de ut genom fönstret och såg livlösa människor och ambulanspersonal som redan anlänt till platsen. Joakim Nordahl och hans kollegor hämtade akututrustning och skyndade dit.

– Man kastas in i en ögonblicksbild. Först gällde det att försöka skaffa sig en bild av skadeläget och sedan rapportera till räddningsledaren på plats. Man försöker göra det mest akuta: lägga om sår, fixera frakturer och återupplivning om det behövs.

Handlade om samarbete och laginsats

På grund av bilden hamnade mycket fokus efter attacken på just Joakim Nordahl. Han valde att ställa upp på intervjuer för att försöka förklara hur den här typen av akuta räddningsinsatser genomförs men betonar också att det egentligen handlade om samarbete och en laginsats.

ANNONS

– Det fanns mest ögonvittnesskildringar och eftersom allmänintresset var så stort valde jag att försöka förklara hur professionen agerat.

Det är inte första gången som Joakim Nordahl hamnar i den här typen av situationer. Som ung läkarstudent var han 1992 i Kalifornien när de stora upploppen rasade där. Den antändande gnistan var polisens misshandel av afroamerikanen Rodney King och det faktum att poliserna sedan frikändes, trots att händelsen fanns inspelad. Kanske var det en erfarenhet Joakim Nordahl hade nytta av på Drottninggatan.

– Jag tror att man kan få en ytterligare stärkt mental beredskap av den här typen av händelser. Det här är något som jag på ett eller annat sätt kommer att bära med mig hela livet, säger han.

Imamer fördömer attacken

Vid Medborgarplatsen på Södermalm ligger Stockholms moské, en mäktig byggnad men ändå ganska undanskymd för alla människor som passerar nere på Götgatan. Imamen Mahmoud Khalfi visar runt. Som medlem av Sveriges Imamråd (SIR) har han fördömt attacken på Drottninggatan. I uttalandet vädjade han också till "politikerna och mediafolket" om att inte utnyttja dådet negativt mot muslimer och att muslimer inte ska reagera på eventuella provokationer.

– Det är något vi arbetar mot, att det här används politiskt eller ideologiskt. Än så länge så tycker inte jag att det varit så många som försökt utnyttja detta, som fiskat i grumligt vatten, säger han.

ANNONS

Får ofta brev med hot

Mahmoud Khalfis kontor är litet och belamrat med papper i högar. På väggen bakom datorn hänger en bård med trosbekännelsen på arabiska: Ingen gud utom Gud, Muhammed är Guds sändebud.

Moskén får ofta brev med hot och hat. Mahmoud Khalfi visar upp tre överfyllda pärmar med olika lappar och meddelanden som skickats. Tidigare på dagen har han tagit ner ett klistermärke från moskéns fasad med en bild på en gris och texten Allahu Akbar, Gud är stor, i arabisk skrift. Men den sortens meddelanden kommer hela tiden, oavsett om det inträffat ett dåd med jihadistiska förtecken eller inte.

– Vi har sorg och det är en känsla som delas i hela Sverige. Det som är fantastiskt är att så många samlas för att visa stöd, samhörighet och att folk delar mänskliga värderingar om kärlek, tolerans och samtidigt avsky mot hat, våld och terrorism. Vi lever i en värld utan gränser där vi alla ska leva i fred och harmoni. Det är allas ansvar, säger han.

"Blev fruktansvärt rädd"

Ola Rosling satt på sittsommarställe i Stockholms skärgård och arbetade med att färdigställa boken Factfulness, som han skriver tillsammans med sinfru Anna Rosling Rönnlund och sinnu avlidne pappa Hans Rosling. Tillsammans utgör trion kärnan i Gapminder, en organisation som med hjälp av fakta och statistik försöker förklara hur världen faktiskt ser ut.

ANNONS

Ola satt just och skrev kapitlet om rädsla när frun Anna ringde och berättade att hon såg människor springa på Mäster Samuelsgatan och en rökpelare ovanför Åhléns.

– Jag blev fruktansvärt rädd. Det jag målade upp för mitt inre var hur en välorganiserad terrorattack med många inblandade genomfördes i Stockholm. Jag frågade mig om Anna var säker där hon var på sjätte våningen i en av Hötorgsskraporna.

Rykten spreds

Sedan kom ryktesspridningen igång med påstådda skottlossningar på Fridhemsplan, vid Globen, på Götgatan och Östermalms torg. Ola och Anna Rosling pratade under den följande timmen med rektorn på deras barns skola, med andra föräldrar och diskuterade utifrån vad de trodde var verkliga skottlossningar. Hur skulle barnen hämtas och var var det säkert att befinna sig? Just det menar Ola Rosling kanske är en av de största och mest hisnande lärdomarna för hans del efter terrordådet. Hur fort rykten sprids och hur svårt det är att avgöra vad som är sant.

– På bara några minuter blev vi fullkomliga offer för ryktesspridning. Man kan ju bara föreställa sig vilken typ av information som finns i krigets Aleppo. Det måste konstant spridas fullkomliga vanföreställningar om vad som faktiskt sker. Att människorna där inte blir galna. Hur ska de någonsin komma på fötter igen?

ANNONS

Mindre våld i dag

Ola Rosling menar att rädslan till viss del finns kvar "som en våt filt över ens verklighetsuppfattning". Men kapitlet som han satt och färdigställde den där fredagen kommer inte att bli annorlunda på grund av attentatet.

– Mängden våld i världen i dag är lägre än vad den någonsin varit. Det här påverkar inte det. Men samtidigt är det svårt att låta bli att bli rädd. Det vi försöker göra i boken är bland annat att skildra och formulera den enormt oproportionerliga uppmärksamhet som terrorism får i media om man tänker på hur få dödsoffer terrorism faktiskt skördar, säger han.

Doften av blommor

Redan i uppgången från T-centralen till Sergels torg så känner man den söta, parfymerade doften av blommor. Blomsterhavet i trappan vid Drottninggatan ner till Plattan samlar människor från morgonens rusning till kväll. Men nu klockan är 06:00 och Stockholm har inte vaknat än. Det är tomt sånär som på en person. Mehrdad Arbab hukar sig ner, tänder ett ljus och placerar en blomma bland oräkneliga andra. Han ska ta tåget bort över påsken om en stund men stannade till här eftersom han har en vän bland de som skadats.

– Han var en hjälte som räddade personer. Han miste inte livet men blev skadad. Därför kommer jag hit för att be för honom och hylla honom, säger Mehrdad.

ANNONS

Senare på dagen är det fullt med folk runt blomsterhavet. En kör står och sjunger längst upp i trappan. Det är kallt, grått och regn i luften. Femtonåriga Linnea Knittelfelder står med en skylt ovanför huvudet med texten "Free hugs!"

– Det är kärlek och det värmer. Det är mysigt att ge kramar till folk. Det började mednågon som gav mig en skylt för en liten stund sedan så då ställde jag mig här och gav kramar.

"Många som gråter"

En annan kramare, Husam Stita, kommer förbi. Han har med sig skyltar i wellpapp, som bättre står emot vätan, och ger en till Linnea. Han tipsar dessutom om att det är bättre att stå vid Åhlénshuset.

– Folk kan se oss bättre och kramar mer där, säger han.

Husam Stita gör sinandra dag som kramare. För honom är svaret på frågan varför han valt att göra detta självklart.

– Det är många som gråter. Efter det som hände förra veckan så tror jag att alla behöver en kram.

ANNONS