Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

1/10
ANNONS ▼

Åtorp stänger - stor oro - skolpersonal vädjar

I takt med minskade flyktingströmmar stängs asylboendena och nu är det dags för Åtorps asylboende. För de elva ensamkommande flyktingungdomarna där innebär det ännu ett uppbrott, förlorad trygghet och risk för avbruten skolgång.

I dag har Migrationsverkets tjänstemän kallat till informationsmöte om nedläggningen av asylboendet i Munkedal.

Där bor knappt 100 personer. Bland de ensamkommande är oron för framtiden stor redan tidigare, med sömnsvårigheter, magont, hjärtklappning, mardrömmar.

Många har bott i en annan kommun innan Munkedal och mer än hälften har bott i två - fyra olika boenden.

På Kunskapens hus i Dingle där ungdomarna går i skola, märker personalen att ungdomarna mår ännu sämre. Sista dagarna har många inte orkat gå till skolan, andra har kommit hålögda och dämpade.

– Vi har skrivit till Migrationsverket och till kommunpolitikerna om läget, säger Maria Wallin, lärare.

Skrivelserna är en vädjan om att ungdomarna ska få vara kvar i Munkedal, både för att de befarar att flera av dem inte orkar med fler uppbrott och för att de får gå i skola där. Skolgång är ingen rättighet och i många kommuner får man det inte.

– Forskningen visar entydigt att pojkar utan utbildning hamnar utanför samhället. Att då skicka iväg dem är att spela hasard med dem. Vi har en skola som erbjuder yrkesintroduktion till yrken som det dessutom är brist på, säger Maria Wallin.

Vi träffar henne och Catarina Jacobsson, samordnare för introduktionsprogrammet, tillsammans med tre av ungdomarna.

– Här har vi ett skolområde med minst 100 tomma rum. De skulle ju kunna bo där. Jag är medveten om att det kan vara svårt administrativt men det borde kunna lösas, säger Catarina Jacobson.

Ungdomarna som vi träffar är Amir Nabizade, 18 år, Mohammad Jafari, 18 år, och Salaahaldin Ali, 19 år i höst. De har varit i Sverige i cirka 1,5 år. Amir och Mohammad har inte fått något besked om uppehållstillstånd medan Salaahaldin har fått avslag och överklagat.

De berättar allvarligt om sina tankar, sitt liv och varför det finns en gräns för hur mycket man orkar med.

– Jag trivs här, det är som att ha en familj, säger Salaahaldin, som har börjat en yrkesintroduktion till snickare.

Han känner sig ändå väldigt ensam.

– Ingen kommer till mig och pratar, jag sover inte på natten, ofta tänker jag på att döda mig själv. När det blir dag, känns det bättre, och Maria och Catarina pratar med mig.

Amir är afghan men uppvuxen i Iran.

– Jag tänker mycket på hur jag ska få kontakt med människor om jag måste flytta. I Munkedal har jag ett liv. Om jag behöver hjälp här är det många som kan hjälpa mig och om någon kompis behöver hjälp vet jag att jag kan säga till Catarina. Jag kan få det i en annan kommun också men det tar tid, säger han

– I snart två år har jag byggt ett liv här, Catarina är som min mamma. Hur många gånger kan man byta mamma? Migrationsverket måste tänka på oss som människor - "var kan de få ett bra liv"?

Mohammad, som är född och uppvuxen i Afghanistan är snart behörig att gå ett vanligt gymnasieprogram. Under våren har han fått betyg i 13 ämnen.

– Om jag flyttar till en annan kommun måste jag vänja mig vid allt nytt. Det tar lång tid. Här finns många som hjälper oss med allt. På natten tänker jag på vad som händer med skolan om jag måste flytta, säger han.

– Om de flyttar mig, har jag sagt att jag kan vara vakt i skolan på natten, så får jag fortsätta i skolan.

Kunskapens hus erbjuder yrkesintroduktion inom snickare, fordon, svets och vård och omsorg. Efteråt ska eleven vara anställningsbar.

– Vi har fyra elever som inom ett år är klara inom vård och omsorg, säger Maria Wallin.

MEST LÄST