Med skratt och prat, skrivglädje och skrivkramper. Galenskaper, och en och annan stund av ilska.
Under löradgen pilar flyttfirman fram och tillbaka mellan Norra Drottninggatan och SInclair, Med kartong efter kartong med det som blev kvar efter vårt rensningsbad. I över 135 år har Bohusläningen funnits i kvarteret Hvitfeldt. Nu är den sagan all. Men för att göra en tillbakablick tog vi hjälp av Calle Ek och Lena-Karin Andersson.
– Den här delen som vi står i nu byggdes 1936, säger Lena-Karin, när vi står nere vid den smala ingången. Tänk så många tusentals fötter som har tagit trappan upp.
Hon är en av de som trampat många steg efter snart 35 år som journalist på Bohusläningen. Så ni är många som har träffat henne under åren. Calle Ek förde en mer anonym tillvaro, fast utan honom och hans kollegor på sätteriet blev det ingen tidning.
– Oktober 1956, då började jag som handsättare, dessförinnan hade jag jobbat på tryckeriet, när jag slutade 2007 kunde jag räkna till 41 år här, berättar Calle.
Då på 50-talet, låg annonsavdelningen på första våningen, sedan kom civilen, sätteriet och redaktionen och på fjärde våningen bokbinderiet. Ett helt hus fyllt av bokstäver. Vi fortsätter vår vandring, upp för trappan, förbi väggtavlorna målade 1936 av Thelander. Inte så muntra precis, men väldigt bohuslänska med stenhuggare och fiskare.
– Då var det blytid, och där inne låg stilgjuteriet, Bohusläningen hade ett eget gjuteri, säger Calle och pekar.
Tekniken går framåt. Journalisternas manus lämnades till en perforatris som skrev ner det i en hålremsa som lästes in i en dator.
– Vi hade en kille, Arne, som vi kallade för Lokföraren, Han satt längst fram och efter honom satt alla perforatriser på rad, säger Calle.
Han minns många roliga episoder från förr, alla är inte lämpade för tryck. Det kunde vara lite si och så med arbetsmoralen på den tiden.
Och närheten till Carlia frestande. Som den medarbetare som fick pejl på snyggingen Liz Högberg, senare gift med boxaren Bosse Högberg. Av någon anledning befann hon sig i huset – en stund. För när man började leta efter medarbetaren var han försvunnen från sitt rum. Denne återfanns senare i baren på Carlia – i sällskap med Liz.
– Och jag minns när gamle sportchefen Lennart Floodberg kom och sa att det var en person som sökte mig. Nää, det måste vara fel, sa jag, det är ingen som brukar hälsa på mig på jobbet. Då märkte jag en stor skugga bakom mig, och där står rallyesset Eric "Carlsson på taket".
– Är det sant att du är Västsveriges värsta Saabförare? frågade han. För det har Floodberg sagt.
Då var det kanske sant då.
Alla som närmat sig ett sätteri vet vilken respekt en grafiker hade med sig. Gud nåde den journalist som började pilla på sidan de höll på att bryta. Då skars texten med hjälp av skalpell och klistrades på sidan innan den gick till repron. Yrkesstolthet som ibland fläckades av blod när skalpellen slant.
Men nu har även grafikeryrket, åtminstone på tidningarna, gått i graven. Ny teknik tog över och allt mer datoriseras. Och tidningshuset som i kommunens Kulturmiljöprogram, beskrivs som en av stadens bäst bevarade funktionalistiska byggnader, går också i graven. Som tidningshus. Här ska i stället fastighetsägaren Västerstaden bygga 30 hyreslägenheter.
Så för den nostalgisk lagde medarbetare finns kanske en chans att bo här i stället.
-------------
Surfar du på mobil? Då hittar du den interaktiva tidslinjen över Bohusläningens historia här.
