Avskedsbrevet hittas många år senare på en trave tallrikar i ett köksskåp efter att barnens farmor dött. Brevet som pappa skrivit, brevet som satt kvar i skrivmaskinen den där påsken 1967. Brevet där han skrev att jag tror jag hjälper mina barn, Sedan tog han tabletterna och lade sig på sängen. Han blev 27 år.
–Farfar läste brevet en gång för mamma, mitt i det kaotiska, inte kom hon ihåg någonting av det.
Ulrika Jannert Kallenberg, 51, är översättare och journalist. Och nu även författare till Döden ingen talar om. När hon är fyra år väljer hennes pappa att ta sitt liv. Storebror Mikael är sex år. De bor i Lund, pappa skriver en avhandling i historia. Han – prästsonen som träffade en arbetarflicka som blev med barn innan giftermålet.
–Pappa hade höga krav på sig. I den familjen på Öland skulle pojkarna helst bli präster eller läkare. Men om inte det funkade borde de i alla fall doktorera. Flickorna kunde få bli lärarinnor. Hos farmor och farfar var det väldigt kravfyllt. De var gammelkyrkliga. Och i Böda där de bodde minns jag att de höll husförhör långt in på 70-talet. Och vi gick i tre högmässor på samma söndag. Alla fick följa med.
Att någon tar livet av sig i en prästfamilj gör allting väldigt komplicerat. Ulrika beskriver det med två ord: tabu och skam. Och så skamligt att ingen, ingen, skulle berätta för barnen vad som hade hänt. Eller ens tala om det.
–Vi fick bara höra att pappa var död. Någon har frågat om min bror och jag kunde trösta varandra. Men det var som om vi satt på varsin öde ö i samma sjö. Hur skulle vi kunna trösta varandra? Vi var bara små barn. Mamma kom heller aldrig över det.
Ulrika beskriver att även mormor ville att det skulle vara tyst om barnens pappa. Hon sa till alla att inte prata om honom, för hon vill inte se dem gråta. Barnen som fortsätter att resa till farmor och farfar på Öland. Ulrika som tävlar mot de duktiga kusinerna. De med höga betyg och utstakade karriärer.
–Jag minns hur vi plockade blåbär. De vuxna fick en hink, vi barn en mugg. Men jag var jätteduktig på att plocka. För mig var det en ångest att hälla ner blåbären i hinken, då såg ju ingen hur mycket jag hade plockat. Jag längtade väldigt mycket efter att bli sedd.
Om pappa pratades det inte. Någon enstaka gång vågade Ulrika eller hennes bror fråga farmor om sin döda pappa.
–Han var så söt när han var liten. Det blev aldrig mer sagt än så men jag kände av sorgen hela tiden, speglad i farmors blick. Han var som en skugga överallt. En som var frånvarande men alltid närvarande.
När Ulrika är i tonåren börjar hon ana vad som har hänt men får inte vetskap. I vuxen ålder börjar hon och hennes bror att söka gemensamt, där Ulrika är den drivande. Under åren har hon lagt pussel: vem var pappa, vad tyckte han om? Hela livet gick ut på att rekonstruera pappa. Det tar flera år bara att få ut journalerna från sjukhuset.
De får kontakt med den barnflicka, som passade dem när deras pappa tog sitt liv; hon var själv ett flickebarn på bara 15 år då. Äntligen någon som berättar öppet. Hon berättar hur urnan med askan stått på ett bord i prästgården.
–Men pappas grav saknade gravsten, där var bara en jord och en trasslig rosenbuske. Det berörde mig väldigt illa. Det var inte förrän farfar dog som det kom en sten på plats.
För fyra år sedan hände det som blev bokens tillkomst. Mamma dör, som Ulrika säger, från den ena sekunden till den andra. Mamma är 74 år, och Ulrika hamnar i ett veritabelt chocktillstånd.
–Jag var förlamad av sorg. Vi var så bundna vid varandra. När man bara har en förälder kvar, ja då blir man så beroende av den. Vi grälade mycket och under åren pressade jag henne jättemycket på svar om pappa. Varje gång såg hon ut som hon skulle dö, blev likblek och svettades. I min relation till mamma fanns det alltid något osagt emellan oss, det var inte förrän hon blev mormor till min dotter 2002, som jag kunde släppa det. Jag bestämde att nu ville jag bara ha det mysigt.
Det är nu, i sorgen efter sin mammas död som hon börjar skriva ner minnesbilder av sin uppväxt. Scen efter scen växer fram.
–Till slut är de hundratals och då inser jag att jag har något att berätta. Vi är jättemånga barn som har förlorat en förälder så här. Jag träffade en vän från barndomen, hon berättade att hennes föräldrar sagt att du får inte prata om Ulrikas pappa, för då skulle jag bli ledsen. Det var som att vara ledsen var något fruktansvärt. Ulrikas bror hade hört någon släkting säga att ambulansen kom för sent, så han levde fortfarande när man hittade honom.
Förra sommaren ringer det på dörren till Ulrikas kontor i Resteröds trikåfabrik. Det är en kvinna som säger sig vara släkt med henne.
–”Min pappa och din pappa var kusiner och bästa vänner. Min pappa berättar gärna.” De träffades bara några dagar innan din pappa dog. Min bror och jag besökte honom så fort vi kunde, och för första gången fick jag veta något mer personligt om pappa. Han gillade att vara fin i håret, gick ofta till frisören, han tyckte om smörgås med tomat och majonnäs. Han var så lycklig när han träffat min mamma. Men han anande aldrig någonting eller märkte att min pappa mådde dåligt.
Boken har fått många positiva läsarreaktioner från människor som känner igen sig. Det behöver inte vara att någon i dess närhet begått självmord, det kan vara andra separationer som en skilsmässa.
–Fonden är barn som inte vet någonting om sin pappa. Vad händer med barnet då? Det här är min historia, det är så här jag upplevde det. I dag tar 1 600 personer i Sverige livet av sig varje år. Jag kan inte prata med alla drabbade, men min bok kan tala. Vi kan samtala med varandra genom boken.
Ulrikas pappa ligger begravd på Öland.
I diskussionerna kring självmord brukar det komma upp två frågeställningar. Är det ett äkta val, eller är det en följd av depression?
–För mig känns det så här: han älskade inte mig tillräckligt mycket för att vilja leva.
Fakta: Här kan du få stöd
SOS Alarm 112 vid allvarliga självmordstankar, kan även koppla till jourhavande präst.
Vuxenpsykiatriska akuten, NU-sjukvården, telefon 010-435 04 70010-435 04 70, öppen dygnet runt, ring och beställ tid innan.
Nationella hjälplinjen, telefon 020-22 00 60020-22 00 60, öppet klockan 13.00–22.00.
Kyrkans jourtjänst, telefon 031–80 06 50031–80 06 50
Jourhavande medmänniska, telefon 08–702 16 8008–702 16 80, öppet klockan 21.00–06.00.
SPES, suicidprevention och efterlevandestöd, jourtelefon, telefon 08–34 58 7308–34 58 73.
Sjukvårdsrådgivningen, telefon 1177, kan vid behov hänvisa vidare, till exempel om oroliga kompisar ringer.
www.sjalvmordsupplysningen.se är en hemsida där man kan chatta, blogga och ställa frågor. Sidan sköts av vuxna special- utbildade personer.
Fakta: Ulrika Jannert Kallenberg
Språk: Jag var 19 år när jag reste till Tyskland för att plugga, egentligen ville jag till Italien, men det var för långt bort. Jag var nog tvungen att resa en bit bort i alla fall, det var enda sättet att klippa navelsträngen från mamma. Sedan fortsatte jag att studera i USA
Kallskänka: Det var något jag kunde bli tyckte farmor, jag var ju så duktig på att lägga upp skinka snyggt.
Att namnge: För mig blir personerna i boken inte levande om jag inte kallar dem vid sina rätta namn. Det är min historia som jag berättar utifrån mig själv.
Självmordsbrevet: Det var fruktansvärt jobbigt att läsa det, nu ligger det i mitt bankfack.
Aktuell med: Boken ”Döden ingen talar om”, utgiven av Hoi förlag.
Familj: Dotter på 13 år och maken Jan Kallenberg, hund, katt och häst.
