Kritisk. Sjukvården måste bli bättre på att bemöta gamla och att lyssna, säger Marianne, vars 87-åriga svårt sjuka moster gång på gång sökte hjälp för outhärdliga smärtor utan att få någon hjälp.
Kritisk. Sjukvården måste bli bättre på att bemöta gamla och att lyssna, säger Marianne, vars 87-åriga svårt sjuka moster gång på gång sökte hjälp för outhärdliga smärtor utan att få någon hjälp.

Ingen tog 87-åriga Linneas smärtor på allvar

Linnea, 87, bollades med svåra magsmärtor fram och tillbaka i sjukvården innan diagnosen till sist ställdes - långt gången bukspottkörtelcancer.

ANNONS
|

Vem tar ansvar i sjukvården? Har personalen tid att lyssna på patienterna? Det undrar dottern Anna och systerdottern Marianne.

– När du väl har fått din diagnos är vården fantastisk men vägen dit är väldigt besvärlig. Att de inte lyssnar, att man måste vara så påstridig, säger Anna.

– Jag tror att de är så otroligt stressade att om du inte har en diagnos som går att ställa på fem-tio minuter, har de inte tid att ta reda på det.

"De lyssnade inte"

Marianne tycker att Linneas fall visar att sjukvården har dålig kunskap om hur äldre sjuka fungerar. Med försämrad syn och hörsel och svåra smärtor kan det vara svårt att ta emot information och patienten riskerar att uppfattas som förvirrad.

ANNONS

– Jag visste att Linnea är väldigt tålig, därför visste jag att det var något som inte stämde. Men de lyssnade inte på henne. Måste man ha med sig en anhörig när man är gammal och ska till doktorn, undrar hon.

Idag vårdas Linnea på en palliativ avdelning i kommunen. Någon behandling är inte aktuell, cancern går inte operera. Istället får hon smärtlindring dygnet runt.

Magsmärtorna började i början av mars. Linnea, som aldrig brukade vara sjuk och fortfarande körde bil, gick till sin vårdcentral i Uddevalla. Där blir hon undersökt och får lämna prover.

Eftersom det onda inte försvinner går hon tillbaka till vårdcentralen efter en vecka och då tas fler prover.

Kraftiga smärtor

Någon vecka senare igen, på natten, får Linnea så kraftiga smärtor att hon ringer efter ambulans. Den kommer men personalen tar inte med henne. Istället uppmanas hon gå till vårdcentralen nästa dag eftersom hon redan utreds där.

Men när hon ringer finns ingen ledig läkartid och provsvaren har inte kommit. Rådet hon får är att fortsätta med Alvedon.

– Mamma tyckte att det var bedrövligt. "Jag som har så ont", säger dottern Anna.

Efter ytterligare en vecka, i slutet av mars, är det dags igen. Linnea har mycket ont och larmar ambulansen som kör in henne till akuten.

ANNONS

– Där tog de nya prover-som var bra. De klämde henne på magen men kände inget. Efter två timmar skickade de hem henne. Mamma protesterade och ville att de skulle röntga henne men det blev nej, säger Anna.

En röntgenremiss skrivs ändå och så småningom får Linnea en kallelse till röntgen den 25 april. För långt fram, tycker Linnea, som själv ringer och får en ny tid den 11 april.

"Jag måste får hjälp"

Men innan dess, i början av april, får hon återigen så ont att hon ringer efter ambulans. Den här gången tas hon inte med, värdena är ju bra och än en gång uppmanas hon att gå till vårdcentralen nästa dag. Även ambulanspersonalen ska kontakta dem.

Inte heller nu finns någon läkartid när hon ringer och proverna är inte klara. Återigen är Alvedon enda hjälpen.

På skärtorsdagen den 13 april följer Marianne, systerdottern, med Linnea till akuten efter att smärtorna än en gång blivit för svåra.

– Vi bor grannar och hon ringde mig och sade "Jag måste få hjälp", berättar Marianne.

Marianne ringer först vårdcentralen men där finns ingen läkartid och när hon uppmanas ringa ambulans, bestämmer hon sig för att själv köra in henne.

– På akuten får vi träffa två sjuksköterskor. Jag vill att de ska titta på röntgenbilderna som tagits eller ta nya men det går inte, säger Marianne.

ANNONS

Förvirrande råd

Enligt henne får Linnea kommentarer som "Tror du att doktorn har tid att göra det på en skärtorsdag"? och "Men varför vill du stanna här? Vad tror du ska hända här då"?

– "Jag kan inte vara hemma och ha så här ont", sade Linnea, minns Marianne som också minns att hon tillfrågades om hon hade tagit sina Alvedon.

Linnea får veta att det är lång väntetid för att få träffa en läkare. Ett alternativ kan vara att åka till Trollhättans jourcentral, säger sjuksköterskorna. Om läkaren där tycker att hon ska bli inlagd kan det gå snabbare. Annars uppmanas de att åka till jourcentralen i Uddevalla påföljande dag.

– Det var jätteförvirrande för henne. Vi åkte hem, säger Marianne.

Sedan händer allt i snabb följd. Dagen därpå, långfredagen, följer dottern Anna med sin mamma till Dagsons jourcentral. Smärtorna har förvärrats och hon har kramper i magen, och svårt att svara på frågor.

– Läkaren föreslog att hon skulle göra en minnestest på sin vårdcentral. Han sade också att man kan bli rörig när man har så ont. Och så fick hon laxermedel trots att hon inte var förstoppad.

Gränsen nådd

Nu är gränsen nådd, det går bara ett par timmar innan Linnea natten till påskafton får så ont att hon knappt står ut. Ambulansen kommer, strax därpå Anna och för att undvika diskussion kör hon själv in Linnea till akuten.

ANNONS

– Jag hade fått nog, säger hon.

På Näl-akuten visar det sig att röntgenbilderna inte är bedömda och att det inte står AKUT på remissen.

– Jag fick verkligen stå på mig den här dagen för att de skulle titta på bilderna, säger Anna.

Bilderna granskas och här finns svaret på Linneas smärtor-hon har bukspottkörtelcancer som är spridd till flera organ.

– Jag kan förstå hur ont hon har haft för det första hon fick när de konstaterat cancer var ju morfin, säger Anna.

Anna och Marianne tänker anmäla Linneas fall till IVO, Inspektionen för vård och omsorg.

Fotnot: Linnea, Anna och Marianne heter i verkligheten något annat.

ANNONS