På gång. Michael Boatwright mår som bäst på tennisbanan. När allt i hans liv var kaos och han inte visste vem han var, kände han igen sig i tennisen. Med nästan osannolik tur har han fått jobb som privat tränare av en lovande tennistjej i Uddevalla.
På gång. Michael Boatwright mår som bäst på tennisbanan. När allt i hans liv var kaos och han inte visste vem han var, kände han igen sig i tennisen. Med nästan osannolik tur har han fått jobb som privat tränare av en lovande tennistjej i Uddevalla.

Michael pusslar ihop sitt nya liv

Ett år har gått sedan amerikanen Michael Boatwright vaknade upp med total minnesförlust på ett sjukhus i Kalifornien och bara kunde prata svenska. I dag försöker han skapa sig ett nytt liv i Uddevalla.

ANNONS
|

Vi träffas hemma hos Eva Espling, flickvännen från 1980-talet, som kände igenom honom i tidningarna och tog kontakt med sjukhuset.

Han är klädd i svart: t-shirt, huvtröja, kavaj och träningsbyxor. Bara de röda tennisskorna bryter av.

Håret är kortklippt och grått precis som skägget och mustaschen.

Tidigare på morgonen har han spelat tennis och nu säger han att benen känns som spagetti.

Spelar gör han på Uddevalla tennissklubb där han har större delen av sitt nya liv.

Ett liv som begränsas av att han för snart ett år sedan hittades medvetslös i ett badkar på ett hotellrum i Palm Springs, Kalifornien och när han ett dygn senare vaknade upp, inte visste vem han var.

ANNONS

Det är en lågmäld man vi träffar.

Sorgsen och försiktig men som ibland lyser upp, särskilt när tennisen kommer på tal eller vi skojar. Han pratar bra svenska men med tydlig brytning.

Skillnaden nu jämfört med när han kom till Sverige i augusti förra året går inte att beskriva.

– Jag känner mig som född på nytt. Jag är så lyckligt lottad, jag kunde inte ha fått det bättre.

Han känner sig trygg. Det är också därför han ställer upp för en intervju.

– Uddevalla har ställt upp så fantastiskt för min grej, Jag vill återbetala. Det känns som att stan har tagit emot mig som en vanlig människa och inte som något psykfall.

– Tennisklubben känns som en stor familj och det är ingen som frågar utan de behandlar mig som en vanlig dödlig.

När Michael vaknade upp på sjukhuset hade han skador i fram- och bakhuvud.

Vad som hade hänt är inte klarlagt men man tror att det rör sig om ett rån.

Själv visste han ingenting och den känslan, att inte ha en livshistoria att fästa sina tankar vid, var förfärlig.

– Första månaden på sjukhuset bara grät jag, säger han. Jag stod framför spegeln och tittade på mitt pass och tittade på mig i spegeln men jag fick inte ihop det. Jag kände inte igen mig.

ANNONS

Han trodde sig heta Johan Ek men enligt identitetshandlingarna hette han Michael Boatwright.

Så var det men Johan-namnet fick sin förklaring allt eftersom hans historia berättades i tidningar och tv världen över.

Flera svenskar kände igen honom. De kunde berätta att han hade bott här under många år på 1980- och 1990-talen och varit en flitig tornerspelare under namnet Johan Ek.

På sjukhuset var engagemanget stort.

Han pratar med värme om Veronica och Liza, två socialarbetare som kom dit och hjälpte honom att sätta ihop alla pusselbitar som ramlade in.

Till slut var de stora dragen klarlagda - efter tiden i Sverige hade Michael varit i Japan i tio år, han hade varit gift och hade en son, Taiki, som nu är 14 år.

Trots stora ansträngningar har man inte lyckats spåra dem. Förklaringen kan vara att före detta hustrun har gift om sig.

Innan Michael dök upp på hotellrummet i Palm Springs hade han varit fyra år i Kina, visumet var på väg att gå ut och han var "hemma" för att förnya det.

Det finns också uppgifter om att han bara någon månad tidigare hade försvunnit från sitt hem i Kina utan förklaring.

I både Kina och Japan var han tennistränare och med sig i USA hade han fem tennisracketar av hög kvalité. Eventuellt skulle han vara med i någon tävling.

ANNONS

Samstämmiga uppgifter säger att han var en mycket skicklig tennisspelare.

Utanför sjukhuset fanns en tennisplan och en dag gick Michael dit.

– Jag såg vad de gjorde för fel. När jag prövade själv kom det naturligt, jag hade det i kroppen, sen gick jag ofta dit. Jag orkade inte stanna i sängen hela dagen, det var inget fel på kroppen, det var skallen det var fel på.

Man hittade också två systrar, som han inte haft kontakt med på flera år men de kunde inte hjälpa honom.

En dag fick han besök av en man som han hade tjänstgjort ihop med i Vietnam 1971-1973.

De hade ingått i samma helikopterbesättning vars uppgift var att flyga in i krigsområdena och hämta skadade.

– Att han kom och hälsade på, betydde väldigt mycket. Han gav mig en stor bit av mitt liv. Där kanske det finns en anledning till hur det är nu. Kriget har påverkat många så att de har råkat ut för mentala störningar efteråt.

– Det är samma sak med Eva, det är en av de viktigaste bitarna, hon har berättat allt från vårt förhållande från förr. Det var en chock alltså, att hon hade känt mig på det viset, hon har till och med brev kvar som jag skrivit.

ANNONS

Bland annat minns hon att Michael ofta drömde mardrömmar, något som han gör än idag.

Efter sjukhuset fick han flytta till ett härbärge.

Skadorna var läkta, det akuta var över men inombords var det tomt och kaotiskt på samma gång.

Fortfarande var det bara svenska som gällde även om han fick undervisning i engelska.

På härbärget fanns en engelsktalande norrman som fick bli tolk.

Michael jagades nu av media på alla fronter, inte bara de amerikanska jättarna, även svensk press och en stor rysk tv-kanal ville ha intervjuer med honom.

Till och med Oprah Winfrey hörde av sig med ett guldkantat erbjudande. Michael sade nej.

Han skakar på huvudet.

– Jag ville inte ha något med det att göra. Jag ville bara bli lämnad i fred.

På härbärget var personalen bekymrad.

De gjorde allt de kunde för att ge honom en grund att stå på men framstegen var små.

Till slut ringde de till Eva som hade hållit kontakt sedan tiden på sjukhuset.

Hon minns deras oro.

– Han skulle aldrig klara sig på gatan, sade de. Utan ett språk klarar man sig inte och svenska är det ingen som kan.

I det läget fanns inget alternativ, menar hon.

Visserligen hade de inte haft kontakt på 25 år men hon kom ihåg honom som en vänlig människa.

ANNONS

Nu hade han ingen, inte ens sig själv, och hon beslöt sig för att ta emot honom i Uddevalla och försöka hjälpa honom.

Första tiden bodde han hos Eva.

Han var rädd som ett barn och av den en gång så livfulle Michael, fanns inget kvar.

– Jag blev irriterad på honom en dag när han inte visste hur man diskar. Han blev så rädd att han nästan började gråta. Det var jobbigt att se.

Michael nickar lite generat.

Eva tog kontakt med Uddevalla tennisklubb vilket var ett riktigt lyckokast.

Tack vare sponsorer fick Michael jobb som privat tränare åt en duktig junior och via klubbens kontakter fick han också en liten lägenhet.

Nästa vecka kommer en god vän från tiden i Sverige på 1980-talet och hälsar på.

De var med i tornerspelen tillsammans och till och med blodsbröder, enligt kompisen.

Michael skrattar när han berättar det.

Först lät det bara konstigt, som om de var vampyrer. Men den gode vännen var ännu en viktig pusselbit.

– Vi hade kontakt när jag bodde i Japan och Kina också. Det var han som berättade vad min son och min före detta fru heter.

Att Michael hade haft en familj anade man redan på sjukhuset eftersom han hade en bunt med foton i sin väska.

ANNONS

Men detaljerna fick han ingen ordning på förrän kompisen hörde av sig.

Många har ifrågasatt Michaels berättelse, framför allt minnesforskarna.

Att inte komma ihåg sitt modersmål utan bara ett annat språk följer inte mönstret för hur minnet fungerar, menar de.

Visst förekommer omfattande minnesförluster men då finns oftast en förklaring bakom. Exempelvis att en person har varit med om något mycket svårt och inte vill prata om det, inte förrän efter en tid.

Psykoanalytikerna däremot tror att det är möjligt. De anser att människan kan förtränga obehagliga händelser men få fram dem igen genom exempelvis terapi.

Michael skakar på huvudet.

– Jag bryr mig inte om vad folk tycker. Det är bara att gå i mina skor en dag så får de veta hur det känns att inte minnas sin egen son och vakna som en främling i sitt eget liv.

Nu tar han en dag i taget, sköter sitt tränarjobb och har fått kontakt med en psykolog men inte påbörjat någon behandling.

Han hoppas få förlängt arbetstillstånd vilket ska vara klart inom kort. Tanken på att det kan bli nej, gör honom nästan panikslagen.

– Jag kan inte se längre än så. Ibland kommer tankarna när jag lägger mig men då försöker jag trycka bort dem.

ANNONS

Tur då att något positivt inträffar redan nästa vecka. Veteran SM i tennis går av stapeln i Göteborg och han ska vara med.

Ett sätt att se om tävlingskänslan finns kvar men också ännu ett steg ut i verkligheten.

Han måste skaffa nya minnen och se framåt. Och så vill han hitta sin son Taiki.

– Det är det viktigaste, att jag hittar honom. Kanske letar han upp mig en dag.

Ålder: 61 år

Bor: i ett rum och kök i Uddevalla

Uppväxt: Florida, USA.

Arbete: tennistränare

Intressen: tennis och nyfiken på 3D-grafik

Favoritprogram på tv: tittar inte så mycket på tv

Läser: Sagan om ringen, efter att ha sett Hobbit del 2 på bio

ANNONS