– Verkligheten slår drömmarna. Livet är så fullt av händelser som man aldrig ens kunnat ana. Om någon hade sagt till mig att jag skulle sjunga på Sydneyoperan och göra huvudrollen i deras första direktsändning i tv, så hade jag inte trott dem, säger Monica Brynnel.
Hon bor i ett litet hus i Resteröd utanför Ljungskile. Efter 40 år i Australien, flyttade hon dit 2011 med sin man, operasångaren Jon Weaving. Efter bara tre månader i Sverige fick de reda på att han hade cancer i bukspottkörteln. Läkaren sa att han hade mellan ett och fem år kvar att leva, men han dog efter bara tre månader.
– Han pratade aldrig om sjukdomen, vi bara levde som vanligt. Inte ens när han låg på sjukhuset trodde jag att Jon skulle dö. Man blir aldrig förberedd på en sådan sak. Man ska ta vara på varje sekund, faktiskt, säger hon.
Jon hade påbörjat sin självbiografi och Monica bestämde sig för att komplettera med sina minnen av deras liv tillsammans, något som Bohusläningen har skrivit om tidigare. Boken "Music and Love" kom ut i Australien i början av året.
Sedan dess har Monica skrivit en svensk version, "Mitt musiska liv. Ur en sångerskas dagbok." Där skriver hon djupare och ännu mer personligt om sitt liv fram till 1978. Boken innehåller också 150 bilder.
Hon ger ut den själv, med hjälp av sin syster Moa Brynnel, som hjälpt henne med språkbearbetningen. Just nu håller de på med den sista genomläsningen och i januari planeras en release på Bohusläns museum, där Monica kommer att sjunga och berätta om sitt liv.
Ett av de starkaste minnena, som också finns med i boken, var när hon som åttaåring träffades i tinningen av en diskus och hamnade på sjukhus. Hon var med i en frisksportarklubb och tittade på när några andra barn kastade.
– Hade den träffat mig en halv millimeter åt andra hållet så hade jag inte suttit här, säger hon.
Slaget gjorde att hon inte kunde tala. Stämbanden fungerade, men hon kunde inte styra musklerna i munnen och tungan.
– När jag låg där hörde jag en kvinnoröst i mitt huvud. Den sa: "Det kommer en flicka och frågar om ditt namn. Du måste säga ditt namn. Sätt igång!"
Monica försökte mumla fram något och sedan såg hon att en flicka på samma sal gjordes färdig för att åka hem.
– Flickan vände sig om och sa: "Jag vill skriva till dig. Vad heter du?" Jag sa mitt namn och sedan dess har jag kunnat prata, säger Monica.
Vid flera tillfällen har hon upplevt liknande saker.
– Det finns mer än vi med våra ögon kan uppfatta, säger hon.
1962 fick Monica ett stipendium för att ta sånglektioner på Wigmore Hall i London. En dag hörde hon en ovanligt vacker röst och hoppades att hon skulle få möta mannen bakom rösten.
Hon fick inte göra det då, men sju år senare blev hon antagen till rollen som änkan i operetten "Glada änkan" i München. Rollen som greve Danilo gjordes av Jon Weaving. När han började sjunga på första repetitionen tyckte hon att det var något bekant med hans röst. Det var honom hon hade hört sju år tidigare, när han övat på sina Wagner-roller i London.
Monica blev ganska snart förälskad i Jon. De repeterade i fyra veckor. Han var blyg, men på genrepet tände det till ordentligt. Inför en fullsatt salong kom de till scenen där änkan och Danilo kysser varandra. Hon hade inte planerat det, men mitt under omfamningen viskade hon: "Let´s get married!".
– Det kändes att det var på riktigt. Sedan kunde ingenting stoppa oss.
I dag sjunger Monica allt från visor till "Blott en dag", jazz, operett och allsång. Tillsammans med Erland Hagegård uppträder hon som "We 2".
Om hon får tid vill hon skriva en andra del av sin självbiografi.
– Om någon hade sagt för fem år sedan att jag skulle skriva en bok hade jag inte trott dem. Det var mer jobb än jag hade kunnat ana, säger hon.
