Helen Sköld är marinbiolog och akvariechef på Havets hus i Lysekil. Enligt henne finns det mest liv på själva botten. Det öppna vattnet mellan ytan och botten är relativt tomt, vilket gör att det kan vara svårt att veta vad som finns där.
– Det finns många arter som man aldrig skulle få se om man inte dyker, säger hon.
I Sverige finns pirålen enbart att hitta längst västkusten. Med sitt ljusrosa yttre kan den bli upp emot 45 centimeter lång. För att skydda sig mot fiender kan den producera ett slem som täpper igen andra fiskars gälar, och kväver dem. Precis som hajar så har den dubbla rader med tänder, som gör att det kan suga sig fast på sina byten, och bita sig igenom. Pirålen lever nere i djupet, på mellan 30- till 1000 meters djup, och är en asätare.
Dör för att ge liv
En annan ål som återfinns i våra nära vatten är havsålen. Den kan bli flera meter lång, och har enligt Helen Sköld ett lite annorlunda beteende när det kommer till hur den förökar sig.
– Havsålen förökar sig bara en enda gång, och sen dör den, säger hon. Det finns andra arter som beter sig liknande - bland annat vissa bläckfiskar.
När havsålen parar sig förbereder den sig för en resa som kan bli flera tusen meter ner i djupet. Ögonen ändrar form och blir allt större, för att kunna se nere i mörkret. Den gör plats i buken för antingen spermier eller ägg, genom att sluta äta. Matsmältningssystemet slutar att fungera och alla inre organ förtvinar bort.
Värstingen på västkusten
Generellt finns det inte mycket att oroa sig för i våra svenska vatten. Men en värsting på västkusten går under namnet fjärsing. Med sina giftiga taggar på såväl fenor som gälar, kan ett stick upplevas som värre än ett getingstick eller ett huggormsbett, enligt Helen Sköld. Den håller till på djupare vatten och gillar att ligga nedgrävd på sandbotten ute på 10 till 30 meters djup.
– Man behöver inte vara rädd för fjärsing när man promenerar längst med stranden, men blir man stucken kan varmt vatten hjälpa till att bryta ner giftet och lindra smärtan. Sedan bör man uppsöka läkare, säger hon.
Att fiska krabbor är inget konstigt för många, men visste du att det nere i djupet också finns trollkrabbor. Dessa varelser vandrar över gullmarsfjordens bottnar på 100 meters djup och kan bli en halv meter långa, mätt från ben till ben. Trollkrabban är ett rovdjur, och kommer nattetid upp till grundare vatten, där den äter bland annat sjöstjärnor.
Ovanlig, lång och giftig
Slemmasken långsnöre lever i bohuslänskt vatten och har ett slem som innehåller ett gift. Enligt forskare kan ett gram av giftet kan räcka för att döda en miljard kackerlackor, men för människor är den med största sannolikhet ofarlig. Den kan bli 55 meter lång och har en snabel som den kan fälla ut, och nå nästan sin dubbla längd. Även långsnöret trivs som bäst på botten, under tio meters djup, och är ovanlig att stöta på.
– Jag har aldrig själv sett någon, men de ska vara de längsta djuren vi har här i vattnen, säger Helen Sköld.
Trots spökhistorier om varelser som lurar på havets djup, menar Helen Sköld att det är något helt annat som man borde var extra försiktig med när man är ute och badar i sommar. De mörka alger som kan synas på klippor och stenar i vattendrag kallas för "det svarta bältet". Dessa kan bli otroligt hala och leda till andra faror.
– Det gäller att se upp för havstulpaner om man skulle halka. Det är nog den största risken med att bada i sommar. De kan vara väldigt vassa, och inte bra att ramla på, säger hon.
Fakta: Västkustens havsvarelser
Pirål: upp till 45 centimeter lång. Producerar slem som kväver andra fiskar.
Havsål: kan bli flera meter lång. Ändrar utseende och förstör sina inre organ vid fortplantning.
Fjärsing: en fisk med giftiga taggar på rygg och gälar. Gömmer sig nedgrävd på sandbotten.
Trollkrabba: kan bli en halvmeter stor, från ben till ben.
Långsnöre: hör till arten slemmaskar. Lever på botten och kan bli 55 meter lång. Producerar ett giftigt slem.
