Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

jesper odelberg.jpg
Jesper Odelberg – personlig och anglägen.

Politiskt och putslustigt – men träffande

Det är många tomma stolar på Bio Roy. Men när Jesper Odelberg rullar upp på den lilla scenen ser han ändå sprudlande och finurlig ut.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det blir tyst. Jesper Odelberg öppnar munnen och läser Kent Andersson-dikten Vingen. En text om att alla ska få drömma, att alla ska få försöka. Jesper Odelbergs ständiga mantra.

När han har läst klart kommer ett par eftersläntrare in i salongen. Tydligen några han känner. ”Kommer ni nu? Ska jag börja om från början?” frågar han. Och där fortsätter kvällen ¬– i det ständigt spontana och den direkta publikkontakten.

Sedan kommer kvällens första låt. Visa i vinden av Cornelis Vreeswijk. Bandet med Göran Berg, Michael Krönlein och Gunnar Frick är rutinerat och avspänt, hela tiden relaxande och halvt lekfullt, vilket passar Jesper Odelbergs pratiga röst bra.

Men sedan trillar föreställningen in i politik. Och det är naturligtvis bra när artister inte sticker sina åsikter under stol, men i stunder landar sammanhanget i ett alltför Vänsterpartibundet tragglande där borgerligheten på ett något irrelevant sätt attackeras hejvilt.

Det finns dock ljusglimtar även i den politiska delen. Som när Jesper Odelberg skojfriskt berättar hur han debatterade mot SD:s partisekreterare Björn Söder under Almedalsveckan. Eller när han redogör för hur insiktslös den svenska politiken är.

Ständigt varvas de politiska åsikterna med musik. Tolkningar, texter och egna stycken. Den egna låten Hommage från en ängel, med musik skriven av Lasse Tennander, är tydligt lik Lars Winnerbäcks För dig, men landar ändå fint i sammanhanget och understryker tillsammans med de andra egenskrivna låtarna den känsla för musikaliska kompositioner Jesper Odelberg besitter.

Det är en spontan och varm föreställning. I stunder på tok för Göteborgs- och ordvitsande, men det kanske är nödvändigt i sammanhanget. Dessutom räddas allt av föreställningens genomgående betoning på rättvisa. Ett hela tiden underliggande allvar som berättar för oss om människors olikheter och Jesper Odelbergs egna problem i vardagen. Han bär på en träffande självironi som nästan alltid är rolig, men som ändå berättar något substansfullt.

Som mest tydligt blir det mot slutet i ytterligare en Kent Andersson-text, Sången om dvärgarna. En nästan 100 år gammal skildring av hur kortväxta människor på Liseberg kläs ut till fantasifigurer och blir utskrattade av finfolket. Stunden blir känslomässig och slutar med att stora tårar rullar ner för Jesper Odelbergs kinder.

Och från den punkten spelar det egentligen ingen roll. För det är då det blir smärtsamt tydligt att den här föreställningen är så mycket större än några sånger och vitsar. Det finns något långt mycket mer personligt och angeläget i luften den här kvällen. Fler borde ha upplevt det.

MEST LÄST