Samhället med knappt 4000 invånare grundlades 1882 av den svenske invandraren Olof Bergström som arbetade för järnvägsbolaget Union Pacific. Här växte små verksamheter fram, sadelmakeri, smide, konditori, handel med timmer, järn- och metallvaror och de flesta drevs av svenska emigranter. I en av stadsparkerna fanns en damm med guldfiskar.
En liknande förflyttning och förvandling, från en plats till en annan, hittar man i norra Bohuslän. På en bit av Nord-Långö, strax utanför Strömstad, skapade den tidigare Amerikaresenären och guldgrävaren Hilma Svedal i slutet av 1920-talet en trädgårds- och kaféanläggning som hon kallade för Alaska. Tillsammans med lokala murare och stenhuggare byggde hon på några få år upp ett sten- och blomsterparadis i miniatyr, bestående av paviljonger, bungalows, tempel, murar, torn och en överväldigande blomsterprakt. Stora mängder sten forslades från närliggande öar. Cementen köpte Hilma Svedal i Strömstad och rodde hem i sin eka.
Efter några år tillkom en herrgårdsliknande restaurangbyggnad kallad Golden Inn. Att åka till Alaska för att dricka kaffe och vandra omkring på ön blev snart ett populärt sommarnöje. Det gällde även månskensdanserna till dragspelsmusik som organiserades under vissa av sommarkvällarna.
Hilma Svedal var född 1870 och växte upp som fiskardotter på Syd-Hälsö, bara någon kilometer från Nord-Långö. 1897 emigrerade hon till Amerika och arbetade under några år som hembiträde i New York innan hon drogs med i guldruschen, först till Kalifornien och sedan vidare till Alaska. Hon bodde på flera orter i närheten av Klondyke, bland annat Dawson, Nome och Nenana, ofta primitivt, i tält, även sedan hon 1912 hade gift sig med den norske guldgrävaren John Svedal.
Hon hittade också guld och en del av det hade hon med sig tillbaka till Sverige. Men hon försörjde sig framförallt genom att sälja bakverk och mat till guldgrävarna som ofta betalade med guldsand. När hon inlett arbetet på Nord-Långö brukade hon servera kaffe från vaskpannan hon använt i Alaska.
En av stenhuggarna, Albert Olsson från Seläterholmen, har berättat om tillkomsten av Stenbryggan, där färjan till Alaska fortfarande lägger till. ”Hilma tyckte att det skulle vara något som inte sargade naturen, så vi såg oss runt och det blev bestämt att kila ut sten ovanför ett stort stup på sydsidan av berget, och att jag gick med på ett så vanskligt företag, var att jag förut hade gjort mig en lyftkran av primitivt slag.”
Hilma Svedal levde länge, ända till 1965. Hon drev själv sin verksamhet till strax efter världskriget, men överlät den sedan till en systerson och flyttade till ett hus på fastlandet, strax utanför Strömstad. Tyvärr fick hon också vara med om hur Golden Inn brann ned 1962. Sedan föll anläggningen i glömska. Men sedan början av 1990-talet har det hela rustats upp med olika renoveringsarbeten. Det finns återigen ett kafé och sommartid går det dagliga färjeturer mellan Strömstad och Alaska.
En av de vackraste dagarna i början av juli, med glimrande solsken och en speciell stillhet i luften, åker vi med den lilla färjebåten M/S Sara ut till Hilma Svedals unika anläggning. Jag är intresserad av hur platsen ser ut, men också av den dubbelhet som kommer sig av att ett geografiskt territorium långt bort i världen uppstår på nytt, men i miniatyrform, mitt i det bohuslänska sommarlandskapet. Jag tänker på guldets roll och de drömmar om rikedomar och förvandlingar av det egna livet som hörde till guldruschens drivkrafter.
I huvudet har jag två sånger, Neil Youngs After the Goldrush och Blå Tågets Vägen till Klondyke, inspelade ungefär samtidigt, strax efter 1970.
I båda melodierna har månsken en viktig roll. Neil Young ligger i sängen och drömmer, full av oro inför skövlingarna av Moder Jord, samtidigt som månen skiner in genom fönstret. Blå Tågetmelodin utgår från den svenske fotografen Eric Axel Häggs dokumentationer av guldruschen i Klondyke kring 1900. De är samlade i boken Guldgrävare i Alaska (Rabén & Sjögren, 1969), inte minst de suggestiva bilderna av oändliga skaror som långsamt klättrar över bergen och bildar linjer av mörka siluetter mot den vita snön, på väg till Dawson och Nome.
"Vägen till Klondyke
var mycket lång och full av sten
man drog genom landet
i väldiga skaror
tätt efter varandra
men kvar utav guldet
fanns bara månens sken"
Ja, Alaska är verkligen fullt av sten. Sten på sten i fascinerande konstruktioner. Dessa urnor och trappor, soffor och murar, lyktor och bord, skapade med hjälp av raffinerade kombinationer av snäckor och bohusgranit, var inspirerade av japanska trädgårdar som Hilma Svedal hade mött i San Francisco. Hon var också präglad av en buddistisk syn på tillvaron. I sin förklädesficka bar hon ständigt en buddafigur i elfenben som hon hade fått av en kinesisk kock under åren i Amerika. När hon lade sig att sova placerade hon buddafetischen ovanpå radioapparaten som hon hade nattygsbordet.
På klipporna strax till vänster om trädgårdsanläggningen byggde Hilma Svedal något hon kallade Vindarnas tempel. Utsikten över vattnet, med horisontlinjen till höger och segelbåtarna som tyst glider förbi, är enastående. I närheten av det nuvarande kaféet fladdrar vimpeln med namnet Alaska i vit text på blå botten, det är samma flagga som man kan se på gamla vykort från tiden när Golden Inn fortfarande stod kvar.
Det finns en fascinerande parallell mellan Hilma Svedals resor och dem som den franska äventyraren, anarkisten och buddisten Alexandra David-Neel kom att ägna sig åt. David-Neel var född två år före Hilma, 1868, och blev faktiskt ännu äldre, 101 år. Inspirerad av Madame Blavatskys teosofiska system reste hon, under samma tid som Hilma Svedal levde i Alaska, till Indien och Tibet och kom också att lära känna flera tibetanska lamor, skildrat i boken Bland mystiker och magiker i Tibet från 1932.
Det som sker under de timmar vi besöker Alaska är att det yttre landskapet också blir en inre plats, en projicering, en tankebild. Det blir tydligt när vi promenerar den lilla skogsvägen som leder över ön, till badstranden på andra sidan. Först går stigen uppåt, genom den lummiga grönskan, till en utsiktspunkt där Hilma Svedal 1935 byggde en egen Golden Gatebro, två år innan den faktiska bron invigdes i San Francisco. Här, i den litet vildare faunan, bland granitblock och björkar, finns en frihetskänsla som måste ha betytt mycket för Hilma Svedal.
Fotografiet där hon står i sitt vita förkläde invid en av trappkonstruktionerna utstrålar oberoende och integritet. Det hänger på väggen inne i det lilla stenhus som blev hennes första bostad på ön, efter att först ha bott i tält när hon återvände från Amerika 1928. Det var också så som tidningen Alaska Sportsman beskrev henne i en minnestext efter Hilma Svedals bortgång 1965: ”As a young woman in Alaska, she was known for her independence of spirit. She cooked for the miners, prospected for gold on her own, and was widely referred to as ’that girl Swede’.”
I det lilla kaféet köper jag en öl och en liten flaskbåt i miniatyr med namnet Alaska. En äldre herre framför mig i kön kommenterar det vackra vädret: Den här dagen är guld. Ja, så känns det. Det är något alkemistiskt över alltihop. Det räcker att sitta i trädgårdsmöblerna, dricka litet av ölen och titta på den gamla pumpen och hinken bredvid som Hilma Svedal mycket väl kan ha använt för att vattna sin anläggning. Den gamla tiden lever fortfarande kvar.
