Jag säger därmed inte att Lysekils idrottsliv är dött och innehållslöst. Tvärtom. Idrotten har i över hundra år haft en stor betydelse och kommer att ha det även i fortsättningen. Och även om det numera är ganska tyst i Kronbergshallen när Lysekils handbollsklubb spelar sina division 3-matcher så finns där och i resten av Lysekil ändå ett tydligt och viktigt eko från vad som klubben 1996 åstadkom och vilken lokal eufori det skapade.
Min dåvarande kollega Mikael Håman menade på sitt karaktäristiska vis att firandet degraderade karnevalen i Rio till rena julgransplundringen. Det får vara hur det vill med den saken, men vad laget gjorde då kommer utan tvekan att på ett eller annat sätt leva för evigt.
Tio år tidigare fick jag i den för kvällen totalt fullspikade gamla idrottshallen på Strandvägen, uppleva klubbens avancemang till division 1 då Göran Hedberg spikade igen hemmamålet och Dennis Sandberg avgjorde mot Olympia från Helsingborg med futtiga tre sekunder kvar. Hedberg spikade upp sina skor i omklädningsrummet och där lär de hänga kvar efter över 30 år.
Det som Lysekil – och alla andra mindre orter kämpar mot nu är inte främst tufft motstånd på planen utan nya tider. Utmaningarna är många, bland annat utflyttningen från mindre orter, hårdare konkurrens om ungdomars tid och brist på ideella krafter bland mycket annat.
LHK:s uttalade ambition att i första hand numera vara en plantskola är därför precis rätt och en sund anpassning efter den nya tiden. Idrotten går ut på att vinna, men det finns många sorters segrar.
Handbollen – med framgång för såväl herrar som damer – är störst, men minnena från Gullmarsborgs ishall när Viking drog full hall eller när Lysekils FF på Gullmarsvallen var några märkliga domslut och ett baklängesmål på tilläggstid ifrån att gå upp i fotbollens division 2. Vad som annars kunde hänt kan man förstås bara spekulera om, men i det idrottsklimat som just då rådde i Lysekil kändes det som om allt var möjligt.
Lägg därtill ishockey, simning, bowling, tennis och många andra idrotter som också högaktningsfull struntade i oddsen och under några år gav oss god lokal idrott och härlig underhållning.
Alla föreningar ska förstås lägga prestationsribban på en rimlig höjd – men samtidigt utmana sig. Jag tror fortfarande mycket av det omöjliga är möjligt. För om ledare och spelare i LHK hade tänkt helt realistiskt hade jag aldrig skrivit den här krönikan.
