Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Offermossen ovanför bronsåldersbyn. Bronsåldern var en offerkultur, men Vitlyckes mosse är anlagd.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Utställning på olika nivåer

Vår recensent får en känsla av närhet när hon ser den nya permanenta utställningen på Vitlycke museum, med manus av Aleka Karageorgopoulos och illustrationer av Fredrik Dimrå.

Alawin, Nenne och deras tvillingar Glicce och Glär är viktiga personer i den nya utställningen om bronsåldern på Vitlyckemuseet i Tanums världsarv. Alawin är bronsgjutare, kan konsten att ur berg och med eld få fram den metall som lyser som solen själv. Kunskapen hämtade en gång Akaz, som i ungdomen gav sig ut på en lång resa i Europa för att söka kunskapen. Han fann den i österrikiska Hallstat och betalade för att få veta med dyrbar bärnsten.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Men när Akaz och hans kusiner skulle resa hem rövade de med sig en prästinnan Hasfalvas 12 soltrummor av brons, inte i fullständigt skick utan i delar. Under vägen blev det strid, Akaz togs tillfånga och kusinerna köpte honom fri med delarna till soltrumman. De kom hem utan trumma, men med kunskaper om bronstillverkning.

Nej, ingen vet om det bodde en sådan familj på Ridareberg norr om Tanum under bronsålder. Nej, man vet inte om någon soltrumma varit på avvägar med Tanumsbor inblandade. Men Vitlycke museum fyller ut den faktiska kunskapen med fiktion för att förmedla en känsla, en berättelse, något att förhålla sig till.

Berättelsen löper genom utställningsrummen sida vid sida med fakta om landskapet, gravfynden och hällristningarna. Sida vid sida med fakta från Bohuslän för 2 000–4 000 år sedan läggs också fakta från andra delar av världen. Från Tanum finns inga fynd av bronsålderskläder, men det finns från gravar i Skåne och Danmark. Så får Alawin och Nenne kjolar och mantlar och texterna berättar om beredning av ull, läder och skinn, om hur Nenne nog kunnat färga sina kläder med björklöv, hundkex och krapp – milda men tydliga nyanser av orange, grönt och vitt på nystan i Nennes korg. Som jämförelse bredvid: små modeller av egyptisk, grekisk och keltisk dräkt från samma tidsepok.

Det är antaganden, utifrån vad man vet om natur och hantverk. Annat är exakt: i ett sädesförråd på Ryland har man funnit 350 000 korn och det går alltså att räkna upp vilka sädesslag forna tiders Tanumsbor haft. Vete, korn, havre, skalkorn, naket korn, målla och hirs.

Svårare är det med tankevärlden. Bronsåldersfolket i Skandinavien saknade skriftspråk och deras bilder på hällarna har många tolkningar. Att jämföra med tankevärlden i andra länder är ett sätt att komma aningen närmare. En viktig gudinna tycks ha dyrkats i norra Europa, har man kommit fram till – forskarna kallar henne Nerthus.

Solen, månen, fruktbarheten lyfts fram. Bland annat finns här en jämförelse mellan Trundhholmsvagnen i Danmark, tolkad som den vagn solen dras på under dagen, innan den fördes till underjorden för nattens vila, den tyska himmelsskivan från Nebra, världens första astronomiska avbildning, och Solhästen på Balken i Tanum.

Föreställningen om solen som dras över himlen och försvinner med natten och bronset knyter samman de tre fynden – och Europa. Andra fynd som skapar vidare kopplingar är svärd, det som hittats i en grav vid Ridareberget tros vara från östra Mellaneuropa.

De olika vägarna för handel och kulturella kontakter finns konkret avbildade på mattan i rummet, en rolig idé som får det att kännas som om man stod på ett stadigt fundament medan man tar del av spekulationer och teorier om påverkan och kontakter.

Även här löper historien om familjen från Tanum. Tvillingarna Glär och Glicc har sänts ut för att söka soltrumman, olyckor hotar. Berättelsen liknar på många sätt traditionella folksagor: två barn sänds ut på en lång, farofylld vandring för att rädda sitt folk och framtiden. Det heliga är splittrat och måste sammanfogas: trummans delar. De möter kloka människor och djur på vägen och lyckas till sist – fast kanske inte exakt som de från början tänkt sig.

Berättelsen föder, hos mig, en känsla av närhet, skapar en chans till identifikation som får skogarna, grisarna och getterna att dofta och låta och människorna att komma intill. Men jag kan tänka mig att det också kan komma kritik, från dem som hellre ser en mer teoretisk hållning och värjer sig mot att blanda fiktion i den historielektion ett museibesök är. Men historien ska ju också föda tankar, jämförelser, skapa frågor. Att föreställa sig vardagen på gårdarna i världsarvet när gran inte fanns i skogen och havet stod 17 meter högre än i dag kan vara ett bra sätt.

Att man sedan – förutom att se hällristningarna förstås – också kan gå in i bronsåldershusen, följa naturstigen där bronsålderns lövskog vårdas, finna fångstgropar och livs levande LInderödsgrisar, bräkande får och offermossen ovanför byn gör den sinnliga föreställningsförmågan ännu större, vidgar perspektivet.

Även teoretiskt byggs det på. I höst väntar till exempel en föreläsningsserie på museet, bland annat om gravskick.

Blandningen av fiktion och fakta är tänkt att skapa en museiupplevelse på flera nivåer, en god tanke för ett utflyktsmål som lockar både de redan väl införstådda och sådana som inte har några förkunskaper alls, och dessutom har besökare i alla tänkbara åldrar. Den nya utställningen ska dessutom vara flexibel och kunna förändras över tid. Det är ju inte minst roligt för alla som bor i området och som därmed kan finna nya infallsvinklar vid olika besök.

Utveckling av arvet och historien finner också på andra sätt. Vitlyckes museibutik har konsthantverk av hög kvalitet, där hällarnas bildspråk sätter spår i modern kläd- och föremålsdesign. Det är roligt och inspirerande för fantasin, också det. Visst kan man se det som exempel på den kontinuitet som är själva grunden för utmärkelsen till världsarv.

Berättelsen liknar på många sätt traditionella folksagor.