Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Vi måste värna om våra ideella ledare

Idrottsborgarrådet i Stockholm, Regina Kevius, deklarerade tidigare i år att Stockholms stad skulle spara tio miljoner kronor genom minskade bidrag till idrottsföreningar.

”Föreningarna borde titta på andra sätt att finansiera sin verksamhet, till exempel genom sponsring”, sa Regina Kevius i en intervju.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Uttalandet visade, på ett smärtsamt sätt, på brist på kunskap om hur ideell ungdomsidrott bedrivs, och var snarast att likna vid ett slag i ansiktet på alla de ideellt arbetande inom idrottsrörelsen. Efter häftig kritik har Kevius nu tvingats backa från sina planer att sänka anslagen till idrotten.

Vad idrottsrörelsen betyder för samhället torde vara uppenbart för alla. Barn aktiveras, fostras och skapar sig en plattform för ett sundare leverne än om idrotten inte funnits.

Ledare och tränare som brinner för sitt uppdrag, lär ut sina kunskaper till våra ungdomar år ut och år in. Vi får, genom idrotten, ett friskare och starkare samhälle genom alla åldersklasser.

Vi vet således att insatsen som görs inom idrottsrörelsen är oerhört värdefull, men hur värderar vi alla de ideella krafter som vecka ut och vecka in, tar hand om våra ungdomar? Träningar planeras och genomförs, utbildningar utförs, kallelser till matcher och cuper, tvätt av matchkläder. Listan görs längre då vi lägger till försäljning av lotter, kläder och så vidare.

Trots det stora antalet timmar en ideellt arbetande lägger ner så klagas det sällan. Man älskar sin idrott och samhörigheten med ungdomarna är fortfarande en drivkraft. Men hur länge?

Det är inte så att våra ledare kräver ersättning. En klapp på axeln och uppmuntrande ord räcker långt, men när man tar pengar ifrån den livsviktiga idrottsrörelsen för att spara pengar är man fel ute.

Signalen till våra ideella ledare är att det ska arbetas ännu mer för att få verksamheten att gå runt. Besparingar görs överallt och är ofta en nödvändighet. Problemet är att intäkterna som genereras via ungdomsidrotten är svåra att belysa.

Ponera att antalet ideella timmar kostnadsfördes som ett ordinärt konsultarvode. Det skulle bli en miljardindustri ganska fort. Vi måste värna om våra ledare. Vi måste sluta spara på ungdomsidrotten. Den stora besparingen gör redan ledarna i form av frivilliga insatser. Skulle ledarna sluta blir det inga kvar som kan ta hand om våra ungdomar och konsekvenserna av det går under ett annat kostnadsställe.

Vi behöver våra ideella ledare inom idrottsrörelsen och vi borde hitta ett sätt att premiera dem.

Självklart gäller detta alla ideella ledare, inte bara dem som tillhör idrottsrörelsen.

MEST LÄST