Ismat Sachi sökte ett bättre liv. Men i februari valde han att ta livet av sig på ett asylboende i norra Dalsland. I fredagens tidning kunde vi läsa om hans tragiska öde.
Han var en av tre ensamkommande asylsökande som under kort tid begick självmord. Nu ska NU-sjukvården utreda om vården kunde ha hantera hans fall bättre. I riksdagen har Emma Henriksson (KD) tagit initiativet till ett samtal mellan de inblandande parterna: Socialstyrelsen, IVO, Sveriges kommuner och landsting, Migrationsverket och regeringen.
Vad kan vi lära oss?
Varför blev det så här? Vad kan samhället lära av detta? Det är viktigt att dessa frågor kan redas ut, utan att lägga fokus på att hitta skyldiga. För det är föga konstruktivt att leta upp syndabockar i denna historia. Snarare är det en lång kedja av händelser där många kunde ha agerat annorlunda.
Traumatisk flytt
Lysekils kommun har nu, i likhet med många andra kommuner, dragit slutsatsen att en flytt från ett HVB-hem vid åldersuppskrivning kan vara ett oerhört traumatiskt beslut. Under förra hösten började man diskutera frågan om ensamkommande kan bo kvar på HVB-hem även med en uppskriven ålder. Nu är policyn att man får stanna kvar tills hela överklagandeprocessen är över. För många i Ismats situation är detta helt nödvändigt ur psykosocialt hänseende. 18-årsdagen gör ju inte ungdomar över en natt helt självständiga och kapabla i ett främmande land. Dessutom är det ett trauma att på kort varsel behöva ändra hela livsföringen.
God dialog
Det är viktigt att alla inblandande har en dialog med varandra. I fallet Ismat fick både kommunen, den gode mannen, sjukvården och Migrationsverket signaler om att Ismat inte mådde bra. Migrationsverket berättar för Bohusläningen att uppgiften om ett självmordsförsök inte nådde fram till dem, trots att ambulans ryckte ut.
Skulle inte fått uppehållstillstånd
Vi kommer inte att få veta om det var något fel i Migrationsverkets åldersbedömning. Men av vad vi vet om Ismat Sachis liv är det inte sannolikt att han hade blivit beviljad asyl. Enligt uppgift hade han arbete och en familj hemma i Afghanistan. Han hade dock blivit trakasserad på arbetsplatserna, eftersom han var hazar. Men en svår social situation ger inte skäl för asyl. Det är inte graden av tragik i det enskilda människoödet, eller fattigdom, som avgör besluten, utan huruvida man uppfyller kriterierna för att få asyl. När det gäller Afghanistan är läget minst sagt svårbedömt. Men givet att Migrationsverket bedömde att han var över 18 år, är det inte troligt att han hade blivit beviljad uppehållstillstånd. Huruvida ett överklagande hade ändrat situationen kommer vi inte heller att få veta.
Lära av misstagen
Även om en stor majoritet av de ensamkommande barnen eller ungdomarna kommer att bli beviljade asyl, handlar det ändå om tusentals unga som kommer att utvisas. Som Emma Henriksson säger, måste de asylsökande få en värdig tid i Sverige – de ska inte brytas ned. Det är ett misslyckande att tre unga personer inte har sett någon annan utväg än att ta sina liv.
Tyvärr är det så att för många ansvariga är detta en läroprocess, samtidigt som man ska utföra arbetet. Att rycka upp ungdomar från deras trygghet var ett uppenbart misstag som inte får upprepas.
