Vid Bohuskusten fiskas idag bara bråkdelar av det fiske som bedrevs på 1940-talet. Ändå skedde då en stor del av verksamheten med små jullar, snipor och ekor i så kallat hemmafiske. Och ännu beundrade vi dåtidens fåtal av stora träfiskebåtar med mer än 200 hästkrafters råoljemotorer. Namnet Sidon av Donsö finns kvar i mitt minne.
Sen tog industriella synsätt över, och på några årtionden tömdes kustvattnen av de frustande ståltrålarnas fisksöknings- och fångstmetoder. Ingo av Grundsund var bland de första, med stolthet beskrivna i pressen.
Insikten om det moderna fiskets förödande effektivitet finns nu i alla samhällsskikt. Men bundenheten till tron på marknadskrafternas överhöghet rår över allt förnuft. Det småskaliga fisket är snart helt utraderat. Bara industriskalan består, tvärt emot allt som talar om rovdriftens förbannelse.
Ännu på 1970-talet föreställde sig näringsforskaren Georg Borgström att havens rikedomar var i det närmaste outtömliga. Och vi var alla hoppfulla om ”revolution i världsfisket”. Idag har fiskodlingar delvis ersatt det som förlorats. Även där gäller storskaligt industriellt tänkande. Aktierna ska förräntas. En hög inkomstnivå ska garanteras. Liksom i gris- och kycklinguppfödningen uppstår hälsoproblem genom alltför tätbefolkade industriella anläggningar.
Då tar man till antibiotika, hormoner och vaccinering. Men konsumenterna blir medvetna. Köplusten avtar och priserna höjs.
Mat till den odlade fisken kräver fiskad mat i form av så kallad skräpfisk, som dock hör hemma i ekosystemet. Och när vattnen närmar sig total utfiskning blir sälar och skarvar allvarliga konkurrenter om det som återstår. Och nu blir de utpekade som bovar bakom fisknedgången. Ja, återhämtning blockeras, och förr eller senare måste sälar och skarvar ta konsekvenserna av mänsklig rovdrift. Frågan är: Kommer människor någonsin att bli så insiktsfulla att de verkligt skyldiga får ta sitt ansvar?
Vi lever i de onda cirklarnas kultur. Hur länge till?
Ola Friholt