Den 23 januari inleddes en konflikt mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Hamnarbetarförbundet vill få till stånd ett rikstäckande kollektivavtal med arbetsgivarna, något vi strävat efter sen starten 1972 och förhandlat med arbetsgivarorganisationen om vid sju tillfällen under 2018. Vårt förslag är ett innehållsmässigt likalydande avtal jämte det som Sveriges Hamnar redan har med Transportarbetareförbundet.
LÄS MER:Hamnarbetarförbundet motarbetar Saltsjöbadsavtalet
I skrivande stund omfattar genomförda och varslade punktstrejker 154,5 timmar fördelade på 16 hamnterminaler. Arbetsgivarna har svarat med svindlande 849 timmars lockout, då personalen alltså är utestängda från sin arbetsplats. Det är uppenbart att det inte är hamnarbetarna som stoppar produktionen, det är arbetsgivarna själva.
Konflikten är ett resultat av Sveriges Hamnars utestängningspolicy, som infördes i april i fjol. Policyn innebär att hälften av landets hamnarbetare – de som är medlemmar i Hamnarbetarförbundet – och dess företrädare utestängs från all information, alla förhandlingar och all samverkan i hamnarna. Den allvarligaste konsekvensen är att man fråntagit våra över 100 skyddsombud sina mandat. Olyckor i hamnarna blir ofta allvarliga – vi är oroliga för att fler kollegor ska få svåra skador eller i värsta fall mista livet på jobbet.
LÄS MER:Så vann saltsjöbadsandan över Hamnarbetarförbundet
Tyvärr har Sveriges Hamnar tackat nej till det förslag som Hamnarbetarförbundet lagt fram. De kräver istället en bilaga till avtalet som innebär att förbundet skulle avsäga sig flera fackliga rättigheter som normalt följer av kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden enligt lag och gällande rättspraxis. Inskärningarna i bilagan handlar om förbundets möjlighet att företräda medlemmarna lokalt, och att driva kollektivavtalsbrott till Arbetsdomstolen. Att ingå ett kollektivavtal på de premisserna skulle vara orimligt för vilken fackförening som helst.
Att flera fackförbund tecknar kollektivavtal på samma område är vanligt på svensk arbetsmarknad. Framför allt på tjänstemannasidan men det förekommer även i arbetaryrken. Varken lagen eller den svenska modellen utgör några hinder för det. Vi accepterar att vårt avtal skulle bli ett så kallat andrahandsavtal, men de rättsliga följder det innebär. Det ovanliga med hamnarna är inte att det finns två fackförbund, utan att arbetsgivarna vägrar teckna kollektivavtal för att säkra heltäckande fredsplikt.
Hamnarbetarförbundets omfattande interndemokrati är det som gör att så många hamnarbetare väljer att bli medlemmar i förbundet. Det är de berörda medlemmarna som bestämmer hur facket ska agera i allt från lokala schemaförhandlingar till centrala beslut. Vi kräver respekt för att som arbetstagare i ett demokratiskt land bli företrädda av dem vi själva valt – det är också en helt avgörande grundbult i den svenska modellen.
Arbetsro och långsiktighet i landets hamnar skapar man inte genom att försöka förmå hälften av arbetstagarna att i praktiken lägga ner sin fackförening, utan istället genom att släppa in oss som fullvärdig avtalspart.
Eskil Rönér
ordförande Svenska Hamnarbetarförbundet