”Det handlar om att vara glasklar med att vi inte accepterar hedersförtryck” säger vår nye integrationsminister Åsa Lindhagen (MP) på kvinnodagen den 8 mars och menar vidare att problemet har tagit för lång tid att bli uppmärksammat i Sverige – ett påstående som knappast går att bestrida. I många länder och kulturer måste kvinnor, oavsett ålder, ha tillstånd från en manlig förmyndare – i regel en pappa, make, bror eller ibland till och med en son – för allt de vill göra i sitt liv, och så ser det även ut i Sveriges många invandrartäta förortsområden. Uppskattningar pekar på att mer än 100 000 ungdomar i Sverige idag lever under hederskulturella begränsningar.
Det handlar om en kultur där man vill ha kontroll över ”sina” kvinnor. Hur de klär sig och hur de skall leva sina liv. Detta beteende ingår som en del i begreppet hederskultur, fastän det snarare borde kallas en skamkultur. Och kulturen upprätthålls av både kvinnor och män. Hedern ges status i en tillvaro som ofta annars inte är så mycket att skryta med. Detta hedersförtryck frodas i en värld av klankulturer där statsmakten är svag, som i Afghanistan, Syrien och Somalia. Familjen, släkten och ätten är det viktiga – inte människan som individ. Personer som kommer till Sverige från en sådan miljö tar med sig sin kulturs åsikter och handlingsmönster och behåller dem i regel. Man byter inte tankemönster som man byter nattskjorta. Hedersvåldets grundorsaker är i regel inte religionen, men denna sanktionerar förtrycket genom sitt tysta godkännande, både i det gamla landet och i det nya.
I vårt invandrartäta land råder bland beslutsfattare och opinionsbildare sedan länge, i denna fråga, en den goda viljans villrådighet. Det offentliga agerandet mot hedersvåldet var länge extremt kontraproduktivt. I stället för att tidigt identifiera problemet och angripa det med kraft, valde man att förneka dess existens eller att förenkla det till det vanliga patriarkala förtrycket av kvinnor. ”Samma talibaner här som där” för att citera en känd f.d. partiledare på vänsterkanten. I svenska domstolar sågs hederskoppling till och med som en förmildrande omständighet.
Kanske har det trots allt hunnit rinna en del nytt och friskt vatten under broarna sedan mitten av 00-talet då Nalin Pekgul utsattes för en skur av kritik när hon vågade ta strid mot hederskulturen. Men det går ännu alltför långsamt. Så till exempel saknar Malmö stad och många andra kommuner fortfarande en särskild plan för hur de skall hantera hedersvåld, trots direktiven att skaffa en sådan.
För hundra år sedan fick kvinnor i Sverige efter många års feministisk kamp, som sista land i Norden, allmän och lika rösträtt, trots en stark misstro från många riksdagsmän och företrädare inom Svenska kyrkan, som såg med stor misstänksamhet på denna kvinnans frigörelse. Allt färre svenskar vill idag kalla sig feminister, kanske för att den då så starka och pådrivande feminismen idag tycks ha gått på grund längst ut på vänsterkanten och sitter ganska fast där, medan stat och regering satsar skattepengar på diverse konstlade genusprojekt som ”Menscertifiering av arbetsplatser”.
Nu är det emellertid den invandrarrelaterade hederskulturen som är vår största kvinno- och integrationsfråga. Nu måste vi äntligen våga ta itu med hårdhandskarna. Uppmärksamma problemet, rädda offren och straffa förövarna. Slaveriet är långt ifrån avskaffat. Nu går det bara under andra namn, som barnäktenskap, tvångsäktenskap, könsstympning, övervakning. Slaveri är det likafullt. Hur långt är vi beredda att gå för att skydda samtliga svenska flickor och kvinnor från detta? Det är inte rasism att stoppa hedersvåldet. Att inte stoppa det är den verkliga rasismen.
Sture Boström
Uddevalla