Äntligen är en lagstiftning på gång som säger att banker med en omsättning över 70 miljoner kronor ska tillhandahålla kontanter. Förslaget från regeringen har nu lämnats vidare till riksdagen för votering. Men vi ropar inte hej ännu, för mycket kan hända på vägen. Främst är vi oroliga för två saker: För det första, när vi granskar lagförslaget upptäcker vi till vår förvåning att föreningslivets behov av att kunna göra insättningar försvunnit.
Detta problem, som togs upp i Riksbanksutredningen, har helt enkelt tagits bort i regeringens lagförslag. I skrivningen står att insättningsmöjligheterna i landet bara ska omfatta företag, inte konsumenter eller ideella organisationer. Att möjligheten för konsumenter att göra insättningar inte beaktas i lagen motiveras i lagförslaget med att konsumenter helt enkelt inte bedöms ha så stort behov av att kunna sätta in pengar. Däremot ges ingen som helst motivering varför skrivningen om föreningars behov av att kunna sätta in kontanter helt har fallit ur lagförslaget. Föreningslivet är till stor del beroende av kontanter och just möjligheten för dem att göra insättningar är viktigt.
Jag har genom mitt arbete med Kontantupproret hört mängder med företrädare för olika föreningar som varit uppgivna för att det inte gått att sätta in pengar som man samlat ihop hos den lokala banken. Kassörer får ofta istället ta hem kassorna och utsätta sig för de risker det för med sig, och sedan åka många mil till en bank som accepterar kontantinsättningar eller till en insättningsautomat. Detta trodde vi var ett väldokumenterat problem vid det här laget. Förhoppningsvis beror borttagandet av föreningslivet bara på ett misstag i arbetet. I så fall ser vi fram emot att en korrigering sker innan förslaget går upp för votering i kammaren. Om det däremot inte är en miss utan ett medvetet val är frågan hur regeringen motiverar det beslutet.
Det andra är farhågan att lagen ska bli tandlös. Det räcker inte bara med att lagstifta om att kontanter ska kunna tillhandahållas, de måste gå att handla med också. Våra grannländer Norge och Danmark ligger före oss i det avseendet. I båda länderna finns lagar om att handlare måste ta emot kontanter och där har man även sanktioner så att de verkligen efterlevs. Även Riksbanksutredningen tar upp krav mot näringsidkare att acceptera kontanter som en möjlig åtgärd. Även om vi kanske inte ännu behöver ta till drastiska åtgärder i Sverige är det viktigt att våra styrande inser att handeln är en hörnpelare för att hålla kontantinfrastrukturen uppe.
Om kontantinfrastrukturen monteras ned blir det dyrt att tvingas bygga upp den i ett senare skede. Vi har sett samma mönster när vi monterade ned försvaret som vi nu har fått bygga upp för stora belopp. Kortsiktiga besparingar i grundläggande infrastruktur kostar mångdubbelt att reparera och det gäller även våra kontanter. Därför är det nödvändigt att de lagar som nu stiftas om kontanternas ställning faktiskt fungerar och inte bara blir ett slag i luften.
Björn Eriksson
talesperson för Kontantupproret