Nalle och leksaker i en plastlåda.
”För många är hemmet den allra värsta platsen att vara på och för en del är det till och med förenat med livsfara”, skriver Carina Örgård. Bild: Yvonne Åsell / SvD / TT

Jag kommer aldrig att glömma barnens gripande berättelser

Våld i nära relation är ett samhällsproblem. De som i dag lever i våldets terror eller tappat livslusten kan inte vänta!

ANNONS

Jag minns Max som kom till förskolan med blåmärken och som ryggade när någon rörde sig hastigt. Jag som 20-årig förskollärare frågade hans mamma hur de hade det. Hon svarade att pappan tappade tålamodet ibland och hon frågade om det kunde påverka honom. Min erfarna kollega slätade över och sa att det gör det nog inte. Så vi gjorde ingenting. Hur skulle det gå för Max? Vad kunde vi ha gjort?

Jag minns alla de barn jag som psykoterapeut träffat inom barn- och ungdomspsykiatrin som jag frågat: Har du någon gång blivit bunden, instängd, slagen hemma eller tvingad till sexuella handlingar? Många svarade ja.

ANNONS

LÄS MER:Mer behöver göras för att stoppa våldet mot barn

Det som starkast finns med mig är alla de berättelser om våld som barn berättat i tillstånd av återupplevande som är så starka att det kändes som jag var med dem där och då. Moa som hittade sin mamma i en blodpöl, som kissade på sig och som för alltid skulle associera våldet till lukten av middagens köttfärssås och aldrig kunnat äta det igen. Kevin som berättade att mamma ibland blir så konstig och säger saker som är obegripliga. Mannen hon levde med höll familjen i ett järngrepp och sitter nu i fängelse. Ingen har pratat med Kevin förut och han berättar för mig om allt han gjort för att försöka förhindra våldet. Han försökte rädda mamman, men lyckades inte.

Alla dessa barns berättelser innebär ett stort ansvar. Det har lett mig till den punkt jag är i dag där jag ser som min förbannade plikt att synliggöra och göra allt för att förändra samhällsstrukturen. Kanske bär du på liknande upplevelser eller har helt andra bevekelsegrunder än jag, men förhoppningsvis har vi ett gemensamt; att vi ser att det är nödvändigt att alla blir medvetna om det stora folkhälsoproblem som våldsutsatthet är.

Jag gick med i det politiska parti som hade en analys när det gäller våld, nämligen Vänsterpartiet. Vi är ett feministiskt parti och vägen mot jämställdhet handlar om att motverka konsekvenser av mäns överordning. Det handlar alltså inte bara om rättvisa utan också om att rädda liv.

ANNONS

LÄS MER:Kvinnomorden visar att straffen måste skärpas

För många är hemmet den allra värsta platsen att vara på och för en del är det till och med förenat med livsfara. Under pandemin uppmanas vi alla att i möjligaste mån stanna hemma och därmed har våldsutsattheten ökat. Min starka oro har jag lyft i de uppdrag jag har som politiker för hälso- och sjukvård i Västra Götalandsregionen.

Kunskapen om våldets verkan måste öka hos såväl allmänhet som personal inom regionens verksamheter. I Västra Götalandsregionen har vi ett fantastiskt Kompetenscentrum om våld som sprider kunskapen till andra verksamheter. Vi i Vänsterpartiet i regionen har fått igenom att personal i sjukvården ska utbildas om våldsutsatthet och de ska fråga om våld vid alla hälsosamtal. Vår önskan att det också ska införas vid medarbetarsamtal ha mottagits väl. Vi har drivit frågan om att regionens barnskyddsteam, de som är experter på att förstå tecken på våld mot barn, ska permanentas och det har blivit verklighet. Vi vill också ha särskilda mottagningar för de som utsatts för sexuella övergrepp men där inte fått gehör hos den blågröna minoriteten.

Vi måste alla göra allt vi kan för att stoppa våldet. Vi fortsätter vårt arbete mot våld. Även just du kan göra något, gör det!

ANNONS

Carina Örgård (V)

ersättande regionråd

Fotnot: Barnen som nämns i texten heter egentligen något annat.

LÄS MER:”Stort när nej blir ett nej även på bästa sändningstid”

ANNONS