Replik till
ledare 23 juni
Almquist argumenterar för att det ska göras enklare att utdöma straff mot statstjänstemän, eftersom det är ”en fråga om grundlagens livskraft i svensk rätt.” Självklart är det ett särskilt ansvar förenat med att arbeta i staten. Man arbetar på medborgarnas uppdrag och man fattar myndighetsbeslut som kan ha stor inverkan på människors liv och egendom. Därför finns det också särskilda krav på de statligt anställda och verksamheten, uttryckta i bland annat våra grundlagar och i lagen om offentlig anställning. Grundlagens "livskraft” säkerställs i det här sammanhanget bäst av kunniga och skickliga tjänstemän, inte av rädda tjänstemän.
Almquist tycker att en myndighet som får kritik för långsam handläggning slipper undan för enkelt – ”mycket sällan kan någon ställas inför rätta”. Vem är det Almquist menar ska ställas inför rätta? Är det en specifik handläggare, som på grund av sjukdom halkat efter? Eller är det chefen som inte har resurser att bemanna enheten?
Att de förvaltningsrättsliga kraven inte alltid efterlevs är mycket allvarligt. Men orsakerna är oftare för få anställda och andra bristande förutsättningar än enskilda tjänstemäns fel. Det vore mycket allvarligt om enskilda tjänstemän skulle ställas till svars i fall när orsakerna är systemfel. Vem vill jobba som statlig tjänsteman under sådana förhållanden? I stället för att utreda om man bör straffa tjänstemän som gör fel hårdare bör regeringen fundera på hur de kan skapa organisationer som ger bättre förutsättningar för de anställda att göra rätt. Det är faktiskt en fråga om grundlagens livskraft.
Britta Lejon
förbundsordförande Fackförbundet ST
Svar direkt:
Såsom Britta Lejon förstår är jag ledarskribent och inget Lagråd. Exakt hur ett nytt tjänstemannaansvar ska se ut måste liksom all annan lagstiftning utredas och debatteras i minsta detalj innan riksdagen skrider till verket och det röstas igenom. Självfallet bör inte någon tjänsteman riskera att bli dömd för någonting som ligger utanför dennes ansvarsområde – i många fall är det ingen enskild som har gjort fel. Oskuldspresumtion och oskyldig till motsatsen är bevisad måste gälla här som i vilken annan straffrättslig lagstiftning som helst.
Visst finns det, såsom Lejon påpekar, redan i dagsläget möjlighet att ställa den som i sin myndighetsutövning gjort uppenbart fel inför rätta genom att åtala för tjänstefel. Dock är denna lagstiftning bristfällig: Det är exceptionellt få av dem som anmäls för tjänstefel som faktiskt åker dit. Under tidsperioden 2009 till 2017 anmäldes cirka 62 000 tjänstefel, men endast 126 ledde till fällande dom (Publikt 14/6-19). En på fem hundra med andra ord. Det implicerar inte ett ansvarsutkrävande i reell mening. Bland annat beror detta på att så kallat “ringa” fall av tjänstefel inte är straffbelagt, och att fel som begås när det inte räknas som myndighetsutövning inte är straffbelagda.
Britta Lejon är satt att försvara sina medlemmars intressen, och ett utökat straffansvar för hennes medlemmar förefaller förstås inte frestande. Men det är för medborgare i stort, och inte ST:s medlemmar särskilt, som ett tjänstemannaansvar vore av godo.
Pontus Almquist
Liberala Nyhetsbyrån