Idén om att allt är politik kommer automatiskt resultera i att politiken/staten tar över mer och mer av den enskilda personens egenansvar vilket till sist riskerar att leda till att det personliga ansvaret och engagemanget upphör. Tyvärr är vi alltför många som går förbi den ensamma personen som ligger utslagen på en parkbänk och tänker att ”Varför har inte polisen eller socialtjänsten tagit hand om denna person?” Att vi själva kanske kan bidra, om än inte med hela lösningen men med några ord, omtanke eller en uppmuntran om att gå vidare i livet vill vi inte riktigt ta till oss. Det finns trots allt någon som är anställd för att lösa detta problem.
Även stadsliberalismen tenderar att hamna i samma slutsats. Civilsamhället och det personliga ansvaret förminskas till förmån för en stark stat som bidrar med barnomsorg, skola, vård, fritidssysselsättning, trygghet, kultur – ja allt skall omhuldas ifrån staten så att individen kan bygga sitt liv utan ”beroende” av någon annan individ. Frågan är dock om vi som människor blir lyckliga om vi inte är en del av själva samhällsgemenskapen? Kan staten/politiken verkligen lösa alla problem? En del svarar nej på denna fråga och landar genast i nästa dike, den ”obefintliga” nattväktarstaten. I denna utopi gör staten bara det absolut mest nödvändiga, allt annat hanteras av den enskilde ensam eller i gemenskap med någon annan. Hur man löser det är ointressant, bara inte staten växer och blir allt för stor.
Finns det då aldrig något mellanting? Ett samhälle där man dels lyfter fram den enskilda, familjen och civilsamhället samtidigt som man värnar den fungerande staten som ger alla invånare ett grundläggande skydd och möjlighet till framtidstro. När vi som kristdemokrater pratar om människan som en person med eget ansvar och egna möjligheter i kombination med den katolska idén om subsidiaritetsprincipen, så är det ett försök att landa någonstans mittemellan ”den allomfattande staten” och nattväktarstaten.
Vi vill se ett samhälle där politiker/staten tar sitt ansvar och stödjer (subsidierar) övriga delar av samhället så att enskilda personer, familjer och civilsamhället kan utvecklas och ta ansvar för de frågor som dessa känner att man kan ansvara för. Barnpeng, Skolpeng, Fritidspeng och Vårdpeng är alla exempel på tekniska lösningar där den enskilde själv kan välja hur man vill ha sin barnomsorg, skola, fritid och vård, samtidigt som vi alla solidariskt är med och finansierar verksamheten. Frihet i kombination med gemensamt ansvar skapar ett samhälle som präglas av gemenskap istället för av ensamhet. En annan vinst med ett samhälle som präglas av egenansvar är att vi alla tillsammans är bereda att reagera när det sker brott.
I nattväktarstaten eller i den socialistiska och liberala staten är det polisens uppgift att ensamma stå upp för tryggheten. Men polisen kommer aldrig lyckas med sitt uppdrag om vi inte tillsammans som personer, föräldrar, grannar, föreningsledare, lärare med flera. hjälps åt med att reagera när det sker brott. I ett samhälle där alla känner ansvar för att informera polisen om det man ser och den kriminalitet man får kännedom om, kommer vi alla att bli tryggare.
Tillsammans kan vi skapa trygghet. Utan det gemensamma ansvarstagandet kommer vi aldrig att lyckas med att stoppa bilbränder, narkotikaförsäljning eller dödsskjutningar och våldtäkter. Samhället är inte vi och dom, samhället är inte heller ”de” som bestämmer och ”de” som skall göra som det är bestämt. Samhället är du och jag, och tillsammans kan vi göra Sverige till ett bättre land att leva i.
Magnus Jacobsson KD
riksdagsledamot