I mitt arbete som pastor möter jag många människor. Ofta handlar det om människor med olika sorters bekymmer. Under de snart 30 åren som jag arbetat i yrket har i huvudsak två problemområden varit utmärkande på det sättet att de har eskalerat i både tyngd och omfång. Det är asylärenden och vården.
Jag vill nu fokusera på äldrevården i vårt land med utgångspunkt i Sotenäs. Jag har alltid levt nära vården av äldre. Under min uppväxt arbetade min mor som undersköterska i långvården, som det hette då. Min fru arbetar på en demensavdelning och min äldsta dotter är sjuksköterska. Själv har jag under mina verksamma år periodvis arbetat som sjukhuspastor, där stödsamtal med personal och vårdtagare/anhöriga var huvudsysslan. Jag har även haft samtalsgrupper på äldreboenden om att som vårdare, vårda i livets slutskede. Det är utifrån dessa erfarenheter som jag reflekterar.
Om man börjar med den ”stora bilden” det vill säga nationellt. Där har trenden varit att man gått från kollektiv omvårdnad till individuell. Målet har varit att se den enskildes behov och att möta dem i en så hemlik miljö som möjligt. Detta hade varit perfekt, om det inte varit så att man såg detta som en besparingsmöjlighet. Mantrat var att ”man vill bo kvar hemma så länge som möjligt”. Frågor som inte bevaras är: vem avgör vad som är möjligt? På vems villkor sker vården? Vårdgivaren eller vårdtagarens? Hur ser samverkan ut där?
En annan viktig del i vården är relationen mellan uppdragsgivaren och utföraren. Den huvudsakliga uppdragsgivaren är vi, invånare. Vi har delegerat uppdraget till kommun och region. Dessa i sin tur har delegerat vidare uppdraget till en förvaltning som anställer utförare. Hur fungerar det där? Om man följer pengaflödet så vill vi betala så lite som möjligt i skatt, vilket medför en så snål budget som möjligt vilket medför återhållsamhet och besparingar på utförandeplanet. Inget ont i den principen, vi vill ju inte slösa med medlen.
Men hur långt kan man gå på den vägen? Var finns smärtgränsen? Jag tror vi har passerat den. Om jag nu flyttar över till den lilla bilden och närmar mig äldrevården i Sotenäs träder en smärtsam bild fram. Det jag ser är en slimmad organisation som äter upp sin personal, hög omsättning på chefspositioner, sjukskrivningar och medarbetare som aktivt söker sig bort från arbetsplatsen är ganska tydliga tecken på missförhållanden i systemet. Det första som får stryka på foten när gränsen är passerad är relationerna. Det blir lätt ”gnälligt”. Det stora misstaget som sker är att man bara uppfattar ”gnället” och inte ser det bakomliggande orsakerna. Man tar inte sina medarbetare på allvar helt enkelt. När unga ambitiösa medarbetare blir missmodiga och söker sig bort är det ett ganska tydligt tecken på att något måste ske och det fort.
I början av 00-talet samtalade jag med en jurist på landstinget i Vänersborg i ett ärende. Han uttryckte då ”det finns kommuner och det finns kommuner, det är som om vissa problem sitter i väggarna. Man kan byta ut hela personalen, men problemet kvarstår.” Jag tror att det har gjorts försök till att lösa problem genom att måla om, det är dags att riva fasaden och ta en närmare blick på själva stommen. Som kommuninvånare är det lätt att bli populist och skylla på ”de där politikerna”. De har ett mycket stort ansvar i frågan, men vad man inte får glömma är att utförandet är alltid summan av våra egna värderingar. Jag tror inte på några enkla lösningar, att implementera generositet i ett besparingsstyrt tänkande är en stor utmaning, men en utmaning vi behöver bejaka.
Jan-Eric Larsson
Pastor, Smögen