Det normala i ett demokratiskt land som vårt är, att folket vart fjärde år väljer den samling politiker, som ska styra under de kommande fyra åren. Det är som i skolan, där läraren sätter betyg på elevernas prestationer. Att eleverna bedömer lärarens arbete är ovanligt. Nu är det emellertid just detta, som sker i politiken. Det är upp- och nedvända världen.
Valet i september innebar ett svidande underbetyg för de två största partierna. Det märkliga hände dock, att dessa båda förlorare utropade sig själva som segrare. I själva verket blev resultatet i stort sett oavgjort, då det skilde bara några tusen röster till de rödgrönas fördel, en tvivelaktig bedömning, eftersom MP räddades kvar i Riksdagen endast tack vare stödröster från S och V, enligt vad valexperter hävdar. Vilket block är då störst?
I snart åtta veckor har de sju etablerade partierna på politikens väl upplysta arena uppfört en bisarr charad, kallad regeringssonderingar. Utfallet hittills är lika med noll. Efter en mängd kafferep hos talmannen är läget helt låst, då i stort sett alla dörrar, som går att slå igen, har stängts med en smäll. Nu inträffar det oväntade. De sjus gäng - etablissemanget - tar sig friheten att mobba ut SD. Problemet är bara, att detta parti representerar cirka 1,1 miljoner väljare. Denna "detalj" bortser de sju från. Inte nog med det. De tar sig ytterligare en frihet, okänd hittills i vår demokratiska tradition, nämligen att helt sonika betygsätta dessa 1,1 miljoner röster som Icke Godkända!
Dag efter dag, vecka efter vecka har det via medierna hamrats in hos medborgarna, att Jimmie Åkesson är en enkel bondkatt, som råkat hamna bland de högförnäma hermelinerna, där han inte platsar. Visserligen har alla de som röstat på honom rätt att göra det. De har dock röstat fel. Det är precis detta det politiska etablissemanget säger: vi sju partier anser oss ha rätt att sätta betyg på era åsikter, vilka inte är politiskt korrekta. Att ni är så många spelar ingen roll.
I Orwells fabel "Djurfarmen" heter en viktig slogan hos de grisar, som tagit makten på farmen: "Alla djur är jämlika men somliga är mer jämlika än andra". Det politiska etablissemanget hos oss agerar, som om följande gäller: "Alla får rösta, men somliga röster är värdelösa". Orwells genialiska fabel är en bitande satir över politiskt hyckleri. Vad ska vi då kalla den här beskrivna charaden i Riksdagen? Fars? Komedi? Tragedi?
Är Sverige smittat av samma politiska bacill som så många andra länder i dessa oroliga tider, när traditionella demokratiska värderingar trängs undan av mer eller mindre auktoritära idéer? Vad händer, om det så småningom blir extraval och SD då blir ännu större än i dag? Är vår ömtåliga demokrati kapabel att klara den kris den redan nu befinner sig i?
Carl-Axel Backman