Brukar du säga ifrån när dina vänner, i enad grupp, pratar illa om en person som inte är där, det vill säga då bra människor förvandlas till en mobb? Tycker du knark är dåligt, men låter dina vänner fortsätta med sitt missbruk utan att du gör något? Tänker du ibland att Sverigedemokraterna har en hel del bra idéer, men i och med att du är uppvuxen i en omgivning med vänstersympatiserande, är du emot allt vad SD säger? Skulle du vilja vara en mjukare person och öppet mer feministisk, men i och med att du lever i en grabbig miljö, där man hatar feminister, så vågar du inte ens säga ”pip”, när dina vänner kallar någon för ”feministhora”?
Vi människor har bra ambitioner och de flesta av oss har turen att fått en bra uppfostran där vi fått lära oss rätt och fel. Då jag genom åren jobbat med människor från i stort sett hela världen, anser jag även att dessa goda ambitioner och goda uppfostran är universell och följer någon form att genomsnitt. Men vågar vi inte försvara allt det vi innerst inne i våra djupa själar anser oss stå för, är de bra ambitionerna och den goda uppfostran, ingenting värt. Då faller allt, vi, vår värld, och hela universum.
Men priset vet vi ju alla. Risken för ensamhet. I ögonblicket då vi visar mod, riskerar vi ju också att förlora våra vänner. Kanske är det även de enda människorna som kan gå i god för att man är ”riktig i huvet”. Att riskera att förlora dessa människors stöd är även risken att stå helt ensam. Ja inte helt ensam då förstås. Förutom sin kropp har man ju även sin själ i behåll, och kvar som vän. För man har ju faktisk gjort det enda som kan förväntas av en människa med goda ambitioner och som fått en god uppfostran – stått upp för det man anser är rätt.
Pål Magnusson
Uddevalla