Replik mot Karin Pihl 14 maj
LÄS MER:Att ha samma lön hela livet är inte rimligt
I Bohusläningen den 14 maj skriver Karin Pihl en ledare som inledningsvis är helt mitt-i-prick i sin argumentation, men som mot slutet helt missar målet när hon påstår att ”man måste välja mellan höga ingångslöner och en god löneutveckling”. För det första måste man definiera vad som är en rimlig ingångslön för ett yrke som kräver både tre års högskoleutbildning och legitimation, för att bedöma om den ingångslön som landets sjuksköterskestudenter har kämpat sig till är ”hög”. Uppenbarligen anser varken arbetsgivare eller blivande sjuksköterskor att ingångslönen har varit på en rimlig nivå utifrån den kunskap och kompetens som yrket kräver. Det är därför en helt orimlig slutsats av Pihl att Vårdförbundet borde ha kämpat emot de blivande sjuksköterskorna för att möjliggöra en bättre löneutveckling för förbundets erfarna medlemmar.
LÄS MER:Oberoende av hyrpersonal löser inte landstingens kris
Det är arbetsgivarna som sätter lönen på arbetsplatsen och politiker som sätter löneutrymmet i vården totalt. Pihl riktar ingen kritik mot vare sig politiker eller arbetsgivare för den långvariga undervärdering av den viktiga omvårdnadskompetens som sjuksköterskor besitter, trots att konsekvenserna nu är så tydliga. Vårdköer och vårdplatsbrist beror inte på brist på sängar och rum – det beror på att det saknas barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor, sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor.
Det som förvånar oss i Vårdförbundet är att så få ser kopplingen mellan bristen och de villkor som dessa professioner arbetar under. Varför lämnar erfarna sjuksköterskor sjukhusen, klinikerna eller hemsjukvården och går till bemanningsföretag? Jo, de får både högre lön och kontroll över sin arbetstid. Mot bakgrund av hur arbetsgivarna sköter löneutveckling och arbetsvillkor för de särskilt yrkesskickliga och erfarna i vården så är det inte märkligt att de säger upp sig för något bättre. Det är dock inte bra för vården som helhet om allt fler av dem med erfarenhet och specialistkunskaper lämnar. Vem ska hålla ihop teamarbetet och vem ska handleda den som är ny i yrket? Utvecklingen ökar belastningen på den personal som är kvar, med sjukskrivningar som följd, och ökar riskerna för vårdskador för patienterna.
Så här uttrycker en patientsäkerhetsexpert saken i Socialstyrelsens rapport Kompetensförsörjning och patientsäkerhet från 2018: ”Mönstret är tydligt: det börjar med att man tappar de erfarna sjuksköterskorna och ersätter dessa med nya, osäkra som stannar i max två år, vilket leder till att teamarbetet med läkare och annan personal blir lidande. På längre sikt slutar även de erfarna läkarna för att de inte kan stå för den kvalitet som vården håller. Det blir en ond spiral.”
Vårdförbundet anser att de yrkesgrupper vi representerar är undervärderade generellt. Alla förbundets professioner har minst tre till fem års högskolestudier bakom sig och mot bakgrund av vilken betydelse de har för en effektiv, högspecialiserad, patientsäker och personcentrerad vård är det rimligt med både en ingångslön och en löneutveckling som motsvarar det ansvar och den kompetens man har. Det är inte en fråga om antingen eller. Karin Pihl borde därför rikta sin udd mot dem som har ansvar för att lösa denna utmaning och det är politiker i staten, regioner och kommuner, liksom alla lönesättande chefer i hälso- och sjukvården. Vårdförbundets medlemmar vet sitt värde. Det vet nog egentligen de ansvariga inom vården också. Dags att visa det.
Sineva Ribeiro
ordförande, Vårdförbundet
Anne Karin Höglund
avdelningsordförande Vårdförbundet avdelning Västra Götaland