Tjänster som taxiappen Uber och uthyrningssajten Airbnb – där privatpersoner kan förvandla sin bil till taxi och sin bostad till hotell – har tagit världen med storm. Grundidén är enkel för de flesta tjänster i den så kallade delningsekonomin. Den som har en bil, en bostad, en maskin eller bara tid över kan genom en digital plattform tjäna pengar på att låta resursen nyttjas av andra.
Men kritiker har inte saknats. Taxiförare världen över har protesterat mot Ubers snabba framfart. I Berlin och Barcelona har hotellnäringen lobbat för begränsningar för bostadsuthyrningen.
I Expressen skriver Naomi Abramowicz att delningsekonomi mest är ett nytt namn för en gammal företeelse, och att många av tjänsterna inom sektorn bara är ett sätt att slippa skatt och regleringar.
Men som tankesmedjan Timbros nya rapport “Sharing Economy Index” visar stämmer det inte. Delningstjänster tycks vara betydligt vanligare i länder med låg regelbörda.
Som författarna Alexander Funcke, Andreas Bergh och Joakim Wernblad skriver är inte heller delningsekonomin ett gammalt fenomen med nytt namn. Historiskt sett har möjligheten för privatpersoner att hyra ut sin tid, sin bil eller andra saker varit begränsat till det sociala och det lokala sammanhanget.
Genom en digital “mellanhand” blir marknaden större – ibland till och med global – och tilliten ökar. Den som hyr ut sin bostad via Airbnb är exempelvis försäkrad och får betalt genom företaget, istället för att sköta affären själv. På så sätt är fenomenet nytt – och dessutom mycket bra, både för uthyrarna, kunderna och ekonomin i stort.
Delningsekonomin gör nämligen att det blir lönsamt att ta vara på de resurser som finns. Ta den svenska bostadsmarknaden som exempel. Ensamstående över 65 år bor i genomsnitt på 77 kvadratmeter, medan familjer med två barn trängs på mindre än hälften.
Det betyder att resursutnyttjandet är mycket lågt. Vi slösar bort dyrt byggda rum. I grunden behövs både bostads- och skattereformer för att det ska bli värt för många äldre att sälja villan och flytta till en mindre bostad.
Men delningsekonomin kan faktiskt vara en del av lösningen, och då inte bara inom bostadsmarknaden. En genomsnittlig bil står stilla 96 procent av tiden. När en privatperson på ett enkelt sätt kan bli taxichaufför slösas varken tiden eller miljökostnaden för bilens produktion bort.
Visst finns det också rimlig kritik mot många av tjänsterna inom sektorn. Att bostäder används som tillfälliga bordeller, eller att folk smiter undan skatten, är naturligtvis inte acceptabelt. Uber har kritiserats för att ha dålig koll på sina förare. Hyresgästföreningen varnar i sin rapport “Från bostad till hotell” för att korttidsuthyrning kan driva upp hyrorna i bostadsbeståndet, så kallad hotellifiering.
Men denna kritik visar snarast på behovet av politiska anpassningar för att underlätta framväxten av delningsekonomin. Det bör exempelvis bli lättare att hyra ut sin bostad utan tillstånd från bostadsrättsföreningen, och att veta när man ska betala skatt. Att hyra ut det man äger, oavsett om det är en slipmaskin, en parkeringsplats eller sin tid, borde inte vara varken krångligt, dyrt eller politiskt motarbetat.
